Kvinnan i svart av Susan Hill

Den unga advokaten Arthur Kipps får som första självständiga fall i uppdrag att reda ut den avlidna Mrs Alice Drablows affärer och gå på hennes begravning. Han åker till det lilla samhället Eel Marsh. Inom kort märker han att ingen riktigt vill prata om Alice och han har också problem att hitta någon som går med på att föra honom till huset där Alice bodde. Arthur avfärdar alla insuinationer på spökerier och övernaturligheter och drar morskt iväg till Eel Marsh House för att hitta de papper han behöver.Där dras han in i ett kaos av mystiska händelser, den ena kusligare än den andra.

Kvinnan i svart är skriven redan 1983. Den är filmatiserad 2012 och på bokens omslag står det att den
är den mest omtalade spökhistorien i modern tid. Och visst är det kusligt. Det är gungstolar som gungar i tomma rum, täta dimmor som överraskar, barns skrik i dimman och kvinnan i svart som är så blek att hon ser död ut. Det är också engelsk landsbygd med pub, hästdroskor och långa frasande klänningar, lite Downton Abbey-vibbar.

Boken är tunn, bara 139 sidor. Den kryper under skinnet så att jag gärna tar en paus och läser klart mitt på ljusa dagen. Spökhistoria är den rätta benämningen/ genren för den här boken. En riktigt läsvärd liten historia.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Modernista recensioner

Veckoslutet fortsätter med tema favoritförlag. Jag har två böcker från favoritförlaget Modernista orecenserade, så jag slår ihop dem till ett inlägg. 

Redan på förra årets sida läste jag boken Svarthuset av Peter May. Kriminalkommissarie Fin Mcleod är född och uppvuxen på Isle of Lewis, en liten ö i Yttre Hebriderna. Under 18 år har han försökt lägga sitt förflutna bakom sig genom att leva och bo i Edinburgh. Då ett brutalt mord skakar ön skickas Fin till platsen för att undersöka om det finns någon koppling till ett liknande mord i Edinburgh. Under vistelsen på ön träffar han både vänner och ovänner från skoltiden. Han tvingas inse att såren från barndomen inte är läkta.

Stora delar av boken utspelar sig i dåtid. Jag blir lite trött på de långa kapitlen som inte verkar ha något med själva historien att göra. Dåtiden kommer ikapp nutiden, men för min del kunde kopplingen ha kommit lite fortare. Det som är mest spännande är ändå beskrivningen av vad som hände på ön An Sgeir, en ö dit män gjorde expeditioner varje år. Karga landskap och hårda stormar beskrivs trovärdigt, likaså karaktärerna. Jag hade ändå velat lära känna Fin lite bättre. Att han en dryg månad tidigare förlorat sin 8-åriga son går nästan obemärkt förbi mig. Svarthuset är första delen i en trilogi och jag kommer nog att läsa följande del för att se om man får följa Fin i nutid och lära känna honom lite bättre.

Den andra boken är Ödemark av Yrsa Sigurdadottir. Hennes första bok Eldnatt upplevde jag som tung och svårläst. Jag minns att jag hakade upp mig på alla krångliga isländska namn. I Eldnatt är allt detta som bortblåst. Kanske jag blivit van. Advokaten Thóra anlitas av en bank att utreda om banken har någon laglig rätt att kräva att arbetstagarna upptar jobbet med gruvbygget. Från arbetsplatsen som finns i ett glesbebyggt område på Grönland har tre personer försvunnit. Lokalbefolkningen är övertygade om att det vilar en förbannelse över platsen. En liten delegation från Island reser till Grönland för att reda ut vad som pågår.

Som sagt så gillade jag Ödemark mer än Eldnatt. Visst är historien lite tunn och varför skulle en advokat anlitas för att utreda försvinnanden. Men om man förbiser det så är boken en riktigt läsvärd historia med inblick i de karga förhållandena som råder på Grönland. Karaktärerna är intressanta och en hel del humor har författaren bakat in i historien. Jag kan bra tänka mig att läsa mer av Sigurdadottir.


Tack till Modernista för båda recensionsexemplaren!

Favoritförlag

Min dator är fixad och hemma igen passligt till veckans bokbloggsjerka. Den här veckan frågas det:

Vilket förlag tycker du släpper flest bra böcker per år?

Mitt svar är precis som Annikas, Modernista, utan tvekan. Varje vår och höst ger de ut en hel hög bra böcker. Modernistas böcker tar upp ett helt hyllplan i min bokhylla. Deras kontakt med oss bokbloggare är unik och jag läser och skriver gärna om deras böcker. 

Drömgångare av Samantha Shannon

Föga anade jag vad som skulle finnas innanför pärmarna på boken Drömgångare av Samantha Shannon. En värld fylld av främmande ord, nya världar, drömlandskap och varelser av olika slag. I början av boken finns en karta över världen Scion, som befinner sig i London. Året är 2059 och under 200 år har Scion härskat i Storbrittannien. Paige jobbar i hemlighet för Jaxon Hall i Londons kriminella värld med att ta sig in i folks medvetande. Hon innehar oanade krafter och då hon känner sig hotad i tunnelbanan råkar hon döda en vakt. Hon blir tillfångatagen och förs till Scion där hon förväntas underlyda Väktaren.

Det är egentligen oerhört svårt att förklara vad boken handlar om, eftersom det händer en massa, med en massa svåra ord. Jag förstår inte ens hälften, men det stör inte läsningen. Det som däremot störde läsningen var att slå upp alla svåra ord i ordlistan längst bak i boken, så det slutade jag fort med. Det konstiga är ändå att det är en läsupplevelse som heter duga. Jag gillar Paige, hennes kamp och strävan. Väktaren var också en riktigt intressant bekantskap. Det är tidvis riktigt spännande och man läser gärna vidare. Världen Scion var också intressant, trots att jag inte alls kan redogöra för den. Det är glädjande att man ändå kan få ut en stor behållning av boken trots att man inte till 100% hänger med i varje sväng. Det är bra författarskap. Kommer jag att läsa uppföljaren? Troligtvis.


Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Divergent- gratis!

Med anledning av att boken Divergent kommer ut som film i mars 2014 ger favoritförlaget Modernista nu bort e-boken gratis. Klicka här och följ anvisningarna så är det bara att ladda ner och börja läsa. Hur bra är inte det! Tvåan, Insurgent kan man köpa för 59kr. Trean Allegient finns inte ännu på svenska, kanske kommer den under nästa år.

Kyss mig först av Lottie Moggach

Böcker som utspelar sig i aktuell tid, med handling som cirklar kring internet och sociala medier, är inte de lättaste att hitta i bokhandeln. (Eller så har jag letat på fel hyllor) I boken Kyss mig först, skriven av journalisten Lottie Moggach, är det just precis internet och sociala medier som står i fokus. Huvudpersonen Leila är en associal tjej som isolerat sig från omgivningen allt mer efter moderns bortgång. Hon jobbar hemifrån som it-testare och fördriver tiden ute på nätet. Hon har blivit antagen i internetforumet Red Pill och briljerar där med sina filosofiska åsikter. Forumets grundare kontaktar Leila och fårgar henne om hon skulle vara intresserad av att ta över en annan människas personlighet, i cybervärlden. Tess har bestämt sig för att ta livet av sig, men vill inte utsätta sina nära och kära för smärtan det skulle medföra. Leila börjar systematiskt bekanta sig med Tess genom att göra upp noggranna "kartor" över Tess liv, familj och vänner. Då Tess inte mera går att nås skrider Leila till verket.

Boken är berättad av Leila. Historien varvar Leilas berättelse om hur hon lärde känna Tess i dagboksform med Leilas egna efterfoskningar som dokumenteras först nu, efter att allt är över. Det kusliga i historien är att detta inte är tillräckligt overkligt, det kunde lyckas på riktigt. I alla fall en tid. Jag hade önskat lite mer djup i karaktärerna. Leilas förmåga att uttrycka sig på nätet och hennes sociala färdigheter i riktiga livet står i stor kontrast mot varandra. Jag saknar lite mer djup, känsla i Leila. Men visst är ämnet fascinerande, samtidigt som det är skrämmande.

En riktigt bra och läsvärd bok. En bok som andas nutid, på gott och ont.


Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Odödlig av S.J. Bolton

I Odödlig, S.J. Boltons tredje bok om Lacey Flint, blir små pojkar mördade. Mördaren tycks inte lämna några spår efter sig då han osedd lämnar kropparna längs Themsens strand. Poliserna Dana Tulloch och Mark Joesbury står handfallna då ännu en pojke försvinner. Lacey är ännu sjukskriven efter händelserna i Livrädd och hon har egentligen ingenting med utredningen att göra. Pojken Barney, som bor granne med Lacey och tillbringar många kvällar ensamma hemma, följer med mordutredningen och gör egna efterforskningar tillsammans med sina kompisar. Via Barney blir också Lacey motvilligt allt mer involverad i fallet.

Odödlig har fått ganksa ljumma recensioner i bokbloggosfären. Men jag gillar. Tokgillar, faktiskt. Mina gissningar hoppar hit och dit och jag kommer inte underfund med vem mördaren är förrän just före det avslöjas. Det är spännande och ruggigt. Lacey har egentligen en biroll, men ändå får man veta mer om hennes liv och bakgrund än i de tidigare böckerna. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör boken så bra. Och vad det säger om mig som person att jag gillar mörka, blodiga historier, det är en fråga som jag inte tänker fördjupa mig i. Då nästa bok om Lacey dyker upp är jag där och hugger tag i den direkt.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

1977 av David Peace

Den andra delen av David Peaces Yorkshirekvartetten heter 1977 och utspelar sig under det året. Första delen, 1974, var jag inget vidare förtjust i. Den här boken är bättre än den första. Språket är uppstädat och handlingen flyter på bättre.

Det är försommar och hela England förbereder sig på att fira silverjubileet av drottning Elisabeths regeringstid. Festligheterna skuggas av att det tycks röra sig en mördare som mördar och lemlästar prostituerade kvinnor. Kriminalispektör Bob Fraser och reportern Jack Whitehead jobbar på var sitt håll med att försöka fånga mördaren. Båda två har själv förhållanden med prostituerade, vilket komplicerar det hela.

Det största problemet jag har med den här boken är att jag har svårt att hålla reda på vem det handlar om i de olika kapitlen. Boken är skriven i jag-form och det är på inget sätt klart (i alla fall för mig) utmärkt vem kapitlet handlar om. Det är många namn och jag blir bara förvirrad. Jag vill i alla fall poängtera att 1977 var betydligt bättre än 1974. Det är spännande och rått. Det är ingen slentriandeckare. Omständigheterna beskrivs just så råa som de är. Personligen föredrar jag kanske lite mer lull och fluff, men jag kan tänka mig att många män skulle gilla den här bokserien.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

1974 av David Peace

Ett recensionsexemplar som har orsakat mig dåligt samvete är boken 1974 av David Peace. Jag fick boken redan i höstas i samband med att den gavs ut. Av någon orsak har den sedan fallit i glömska. Då jag nu för en tid sedan fick hem del två i serien, 1977, kom jag på att del ett ännu är oläst. Men nu har jag läst boken. Bättre sent än aldrig.

Det går ändå ganska trögt för mig och de gånger jag överväger att ge upp är många. Det som stör mig från första sidan är språket. Boken är alltigenom skriven på talspråk, sådant som det var på 1970-talet. Eller som jag efter att ha läst den här boken tror att det var på den tiden. Själv kommer jag inte ihåg så mycket från det årtiondet och härefter är bilden inte riktigt så skön. Det är svordomar, könsord och exkrementer boken igenom.  Det är sprit och slagsmål, mörker och fulhet. Man får verkligen ingen ljus bild av hur det var att leva i England på 1970-talet.

För att nu också säga några ord om handlingen så handlar boken om journalisten Edward Dunford som skriver om mordet på en liten flicka, Clarie som hittats mördad med svanvingar fastsydda på ryggen. Då han börjar gräva i fallet uppdagas hemligheter, i vilka höga tjänstemän verkar vara inblandade. Det blir många slagsmål, blodiga bandage och smutsiga kläder. Jag måste erkänna att jag inte riktigt klarar av att se själva historien genom allt det eländiga och därför kan jag inte heller riktigt hålla reda på karaktärerna. Slutet är obehagligt, riktigt obehagligt. Själva historien är en riktigt okej deckare/mordhistoria och hade boken bara varit skriven med ett uppstädat språk, så hade nog mitt omdöme om boken varit betydligt positivare.

Nu väntar del två på mig i bokhyllan. Jag hoppas innerligt att den inte är skriven med likadant språk, utan att det år 1977 skulle ha skett en revolutionerande förändring i det brittiska samhället. Jag kommer att läsa också den, eftersom den också är ett recensionsexemplar. Det finns ännu en tredje del, 1983 tror jag, kommer på svenska på hösten, få se om jag kommer att läsa den också.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret.

Onda flickor av Alex Marwood

En bok som det skrivits mycket om under de senaste veckorna är Alex Marwoods debutdeckare Onda flickor. Alex Marwood är pseudonym för den brittiska journalisten och författaren Serena Mackesy. Onda flickor är den första boken hon skriver under pseudonym.

Amber och Kirsty delar en fruktansvärd hemlighet från det förflutna. En sommardag 1968 mördar Bel och Jade, som de hette då, en liten flicka. Bel och Jade döms för brottet och tillbringar sin uppväxt på diverse anstalter. 25 år senare, villkorligt frigivna, har de båda med hjälp av nya identiteter lyckats bygga upp ett fungerande liv. Ingen i deras närhet får känna till hemligheten från deras förflutna. Deras vägar korsas av en slump då journalisten Kirsty får i uppgift att rapportera om två mord som skett i en engelsk badort. Amber, som jobbar som städerska på nöjesfältet där, är den som upptäcker offrena. Kirsty och Amber känner omedelbart igen varandra och är medvetna om att det kan vara mycket farligt att de blir sedda tillsammans.

Det har skrivits många hyllningar om Onda flickor. Jag sällar mig inte riktigt till hyllningskören, men nog där någonstans i närheten. Själva morden som skett i nutid får inte så mycket uppmärksamhet i boken. Mera fokus ställs på Ambers och Kirstys kamp om att förbli okända. Parallellt med nutidshistorien får läsaren följa med vad som egentligen hände den där ödesdigra sommardagen för 25 år sedan. Jag fastnar inte riktigt för någon av karaktärerna, de har ingen dragningskraft. Kanske det är en av orsakerna varför det gick lite trögt för mig att läsa boken. Annars finns det många ingredienser för en riktigt bra bok. Allmänhetens skamlösa jakt och pressens hårda dom mot Amber är riktigt obehagligt. Liksom också hur Bel och Jade blir övergivna och utan kärlek och stöd efter det de gjorde.

En mörk, obehaglig historia med några irritationsmoment. Riktigt läsvärd!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Semesterläsningen tryggad

Både igår och idag har jag hittat bokpaket i postlådan. Det är nog den bästa överraskningen då man kommer hem från jobbet, eller hur? Då jag ännu har en veckas semester att se fram emot nästa vecka, så känns det skönt att ha läsningen klar. Två recensionsexemplar från Modernista. Tack för dem!

Vattnets form av Andrea Camilleri

Den framgångsrike politikern Silvio Luparello hittas död i sin bil, med byxorna nere vid knäna. Bilen är parkerad i helt fel område av stan. Det visar sig att han har dött en naturlig död men kommissarie Salvo Montalbano tycker ändå att allting inte stämmer. Han gör egna efterforskningar och frågorna hopar sig ju fler han intervjuar. Det verkar som om någon vill vilseleda honom.

Vattnets form är den första delen i serien kriminalromaner om kommissarie Montalbano. Böckerna har fått enorma framgångar internationellt. De har sålts i över sexton miljoner exemplar världen över. Originalet utkom redan år 1994. Jag har svårt att uttrycka mig om den här boken. Efter att ha läst Livrädd (där jag tidvis var nästan livrädd) är den här boken som att ligga på en strand och njuta av friheten. Det är inget nämvärt våld. Visst sker det mord, men berättelsen fokuserar inte på dem. I stället är det som att se på tv. Vyerna målas upp så att man hela tiden kan föreställa sig hur det ser ut. Har man någongång sett en italiensk deckare på tv, så är det så som boken är. Hela tiden medan jag läser har jag en känsla att jag är med i ett avsnitt på tv. Först störde det mig lite, men egentligen är det ju ett rätt gott betyg, att författaren lyckas måla upp händelserna så trovärdigt att man kan se dem framför sig. Lite väl mycket karaktärer var det i boken, jag hade problem med att hålla reda på alla. Men överlag ändå en riktigt okej läsupplevelse. Lite annorlunda mot vad jag vanligtvis brukar läsa, och det är ju aldrig fel.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Livrädd av S.J Bolton

Det här inlägget skrivs bara någon timme efter att jag läst klart boken, den 25.3. Det publiceras på recensionsdagen, 3.4. Livrädd är S.J Boltons andra bok om kriminalpolisen Lacey Flint. Jag kan inte annat än konstatera att S.J Bolton senast med den här boken ställer sig på samma hylla som Gillian Flynn står på. Det är bara så bra. Jag är fast från första sidan.

En väg av självmord sköljer över universitetsstaden Cambridge. Unga kvinnliga studenter begår självmord, det ena värre än det andra. Polisen misstänker att det inte bara är ett sammanträffande men kan inte bevisa det. Lacey som precis har återhämtat sig från förra utredningen hon deltog i blir lockad att gå in under täckmantel för att locka fram eventuella gärningsmän. Hon ska agera psykologistuderande och försöka luska reda på om det på universitetet finns en ond subkultur som kan vara orsaken till självmorden. Fortare än kvickt börjar obehagliga händelser inträffa, händelser som verkar oförklarliga.

Som sagt var jag fast från första sidan. Det är spännande, ibland riktigt rysligt spännande. Titeln på boken är riktigt passande. Dead Scared heter den på engelska. Mer beskrivande titel får man leta efter, stundvis är jag livrädd. Jag har lite problem med att hålla reda på i vilken tid vilket kapitel utspelar sig, då endel kapitel är utmärkta med tidsangivelse medan andra inte är det. Men då man får igång läsflytet stör det inte längre. Jag kan inte gissa mig till lösningen innen den står där framför min näsa. Det är många vändningar, den ena mer överraskande än den andra. Jag gillar att man som läsare inte får alla detaljer klargjorda för sig, det ökade spänningen. Mer Bolton åt folket!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Eldnatt av Yrsa Sigurdadóttir

Eldnatt är den första boken jag läst av en isländsk författare. Jag slås redan i början av de krångliga namnen och fastnar lite onödigt mycket i dem. Visst har jag ju hört isländska namn förut, men jag har inte reagerat på att det är så krångligt att läsa dem. Nåja, det kanske var en onödig bagatell, men det gjorde läsningen långsammare för mig.

Ett gruppboende har brunnit ner för en tid sedan och fem personer dog. Den enda överlevande, en pojke med Downs syndrom, har dömts för mordbrand. Fallet har redan fallit i glömska när advokaten Thora Gudmundsdóttir blir ombedd att åta sig fallet. En dömd pedofil är nämligen övertygad att fel person blivit dömd och åtar sig att betala Thora för att få upp fallet till ny åtalsprövning.

Det är flera trådar som till en början verkar vara helt fristående från varandra. Ändå vävs de ihop helt finurligt i slutet. Boken kunde ha varit lite kortare. Jag blir lite okoncentrerad då det är en hel del onödiga utsvävningar, utläggningar. Det intressanta var att få en inblick i det isländska samhället med bankkrisen i förgrunden. Jag saknade beskrivningarna om naturen, miljön. Jag har en bild av den isländska naturen och hade trott att jag skulle få njuta av de vyerna i boken.

Kommer jag ätt läsa fler böcker av Yrsa Sigurdadóttir? Njäe, det är lite tveksamt. Man ska aldrig säga aldrig, men just nu är jag mätt.


Recensionsexemplar från Modernista förlag. Tack!

Nu ser du mig av S.J. Bolton

Dagen innan min gamla Kindle gick sönder fick jag boken Nu ser du mig som recensionsexemplar från Modernista. Dessvärre var boken en e-bok och jag hade ju ingen Kindle att läsa på. Jag började läsa den på datorn, men det gick trögt. Att det gick trögt var inte alls bokens fel, bara det att det inte alls var ett kul sätt att läsa på datorn. Så så fort jag läst klart senaste Ruth-boken laddade jag upp Bolton på Kindlen och sträckläste klart boken. Att koka risgrynsgröt samtidigt som man är mitt uppe i upplösningen är inte helt lyckat kan jag av erfarenhet säga...

Nu ser du mig är den första delen om polisen Lacey Flint och den enda som har översatts till svenska. Del två, Dead Scared finns på engelska, bla till Kindlen. Det känns lite onödigt att skriva så mycket om handlingen, ni har väl alla läst den här boken redan. Men ifall det finns någon därute som inte har läst boken ännu kommer här en kort summering.

En kvinna blir knivhuggen och bara några sekunder senare faller hon död ner i armarna på den unga polisen Lacey Flint. Några händelser senare står det klart för utredningsgruppen att mördaren är en Jack the Ripper-kopia som tycks hysa ett personligt vendetta mot Lacey. Det blir en blodig jakt efter mördaren och med blodig så menar jag verkligen blodig. Låt ändå inte blodet avskräcka dig, det här är en riktigt, riktigt bra historia.

Att försöka klura ut mördaren under läsningens gång är en del av charmen med att läsa deckare. I den här boken trodde jag flera gånger att jag hade klurat ut gåtan, men tji fick jag. Slutet är verkligen överraskande och på ett bra sätt. Ibland blir det bara fel när det inte blir som man tänkt sig, men här blir det genialt! Man vill bara ta och läsa del två på direkten. Kan den vara lika bra?

Tack till Modernista för recensionsexemplaret, och ursäkta den sena recensionen.

Divergent av Veronica Roth

Modernista är ett förlag som ännu för ett par år sedan var helt obekant för mig. Som tur fick jag upp ögonen för Modernista, deras utgivning är verkligen värd att kolla in. Dessutom verkar de ha koll på oss bokbloggare. Jag fick hem Veronica Roths Divergent utan att ha bett om den. Den boken skulle jag knappast ha läst, ifall jag inte hade fått den hemskickad. Då hade jag missat en riktigt bra bok, så jag är glad över att de snälla typerna på Modernista visste vad jag borde läsa.

Beatrice bor i Chicago. Samhället består av fem falanger. Alla invånare hör till antingen de ärliga, de osjälviska, de tappra, de lärda eller de fridfulla. En speciell dag årligen måste alla 16-åringar göra sitt val, välja till vilken falang de ska höra resten av sitt liv. Efter valet följer initieringsfasen då ungdomarna skolas in. Boken handlar om denna tid då de nya medlemmarna kämpar om sin existens. Bara de tio bästa släpps in i falangen, resten tvingas leva i misär som falanglösa. Det är spänning, maktkamp, vänskap och romantik men också hat och maktkamp.

Detta är inte den genre jag är helt bekväm med. Jag har inte läst hungerspelen (ännu). Den här boken beskrivs som en lite sämre version av den boken. För mig var detta redan helt tillräckligt bra. Jag dras in i historien, hejar på Tris (som Beatrice döper om sig till) och önskar att fienderna inte ska lyckas med sina uppsåt. Medan jag läser förvånas jag gång på gång att jag faktiskt gillar det jag läser. Kanske jag får ge mig och konstatera att någon slags fantasy/sci fi faktiskt passar mig. Divergent är första delen i en trilogi. Andra delen har redan kommit ut på engelska. Hoppas Modernista skickar den också åt mig!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!