Deckare och korrekturläsning

Jag kan inte tro att det gått en dryg vecka sedan mitt förra inlägg. Dagarna bara rusar iväg och jag hinner inte med bloggen alls. Tack till alla er som ändå orkar titta in här då jag knåpat ihop ett inlägg. Snart är det påsk och en liten semester, så jag hoppas tiden då ska räcka till till bloggen också.

Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker? 

Så låter veckans fråga i bokbloggsjerkan. Frågan inspirerades av ett inlägg på bloggen Bokblomma. Läs mer om det i Annikas inlägg via länken ovan.

Jag är ju en inbiten deckarälskare. Jag är en enkel simpel sjukskötare med ingen som helst litterär utbildning. Jag läser för att jag älskar det och för att jag njuter av att läsa. Jag behöver inget mer än en fängslande historia, spänning och underhållning. Ibland varvar jag med lite romantik och feel-good. Jag läser det jag vill och känner för att läsa. Deckare är underhållande. Det händer ofta mycket och man dras in i en spännande värld. Jag är den som köper deckaren skriven av författaren det skrivits mycket om ifall jag känner att jag vill läsa boken. Jag är skäms inte över mina val av böcker och överlåter mer än gärna "finare" litteratur åt dem som förstår sig på och njuter av den.

Det att vissa böcker är dåligt korrekturlästa är också något som ofta går mig förbi. Förutom om intrigen utspelar sig i sjukhusmiljö. Då retar jag mig på riktiga fel och tycker att författaren kunde ha gjort sin research lite bättre. Egentligen händer det oftare i filmer än i böcker att sjukhusscener är felaktiga. Skrivfel kan jag ibland reta upp mig på, men tycker inte att det är värt att stanna upp vid dem utan läser gärna vidare i stället. Visst kan man diskutera frågan om böcker som ges ut på väldigt kort tid och som är dåligt korrekturlästa, men de är väl ändå i minoritet, eller hur? 

Bokbloggsjerka- tatuering?

Det har blivit allt mer populärt att pryda kroppen med litterära citat. Annika undrar i veckans bokbloggsjerkafråga om det här är något som jag skulle kunna tänka mig att göra.

Mitt svar är nog nej. Jag har inget som helst intresse av att tatuera mig. Visst är citatet på bilden fint, men jag skulle inte vilja ha samma text eller bild för alltid tatuerat på mig. Jag vet att jag är gammaldags och tråkig, men som tur får var och en ha sin åsikt och göra vad de vill med sin kropp.

Hemma skulle jag gärna ha fina citat som pryder väggen, men då också i sådan form att man kunde byta ut dem då man hittar ett nytt citat som man gillar.

Boende fixat!

Tjoho, har bokat boende till bokmässan! Känns skönt att veta att man har tak över huvudet. Kommer att få sällskap av min kära syster. Vi bokade en lägenhet via Airbnb. Bra uppfinning det, folk som hyr ut sina lägenheter. Skönt med lugnt boende efter lååånga mässdagar. Så småningom borde man väl boka flyg också. Bara 118 dagar kvar!

Boksamlare- jag?

Veckans bokbloggsjerka är inspirerad av en podcast som Anika lyssnat på. Där ställs frågan "Do readers have to be collectors?"

Jag måste nog erkänna att jag har oerhört svårt att göra mig av med böcker. Jag är en boksamlare av rang. Jag kan låna ut mina böcker till utvalda vänner, men att ge bort dem är så gott som omöjligt. Bokhyllorna svämmar över och visst säger förståndet att man ibland måste rensa. Jag var stolt över mig själv då jag kunde skiljas från ett tiotal böcker som redan hade fått flytta från hyllan till vinden, men lätt var det inte.

Till veckans jerka hör också en utlottning. Man kan vinna en fin boklåda från Nillas handelsbod. Om jag skulle vinna, skulle jag välja Bokask Linné.

Bridget Jones: mad about the boy av Helen Fielding

Alla har väl åtminstone sett filmerna om Bridget Jones, som baserar sig på Helen Fieldings böcker, Bridget Jones dagbok och På spaning med Bridget Jones. Själv har jag nog läst böckerna fast det är filmerna jag minns. Rene Zellweger, Colin Firth och Hugh Grant, det är dem jag ser framför mig då jag tänker tillbaka på filmerna. Nu är Bridget Jones tillbaka. Hon har fyllt 50 år, har två små barn. Annars är hon precis samma Bridget som tidigare. Bekymren är också de samma som tidigare. Det nya är sociala media, och det är inte det lättaste att veta hur man ska uttrycka sig för att inte förlora följare på twitter. Bridget försöker bolla vardagen, fylld av barnhämtningar och matlagning, med längtan efter kärlek och närhet.

Det är med blandade känslor jag läser boken. Jag fnissar åt alla Bridget-typiska tokigheter, men suckar också lite åt att hon verkligen inte tycks ha lärt sig någonting alls. Att hon är över 50 år och beter sig lika som i 20-års åldern stör jag mig lite på. Det är en hel massa löss, en del vin och viktnojor. Samtidigt som jag stör mig på henne så tycker jag att det är skönt med en "normal" människa som karaktär. Hur trött är man inte på alla glamorösa Barbie-liknande karaktärer som det vimlar av i böcker? Mina känslor varierar, just som jag suckar åt en sak fnissar jag åt en annan sak. Boken är som de förra skriven i dagboksform. Den går snabbt att läsa och trots att jag ganska tidigt kan ana mig till utgången är det riktigt underhållande.

Jag fick boken som recensionsexemplar från Forum bokförlag som e-bok. Med hjälp av Calibre konverterade jag den till mobi-format och förde in den i Kindlen. Dagboksformen fungerade hur bra som helst i Kindlen också. Jag blir allt mer förälskad i min läsplatta ju mer jag använder den!

Det här inlägget publicerades också på Bokmässans community.

Biblioteksbastu

I Helsingfors ska det om fyra år öppnas ett nytt centrumbibliotek. Biblioteket förväntas ha tusentals besökare per dag och ska placeras precis i stadskärnan. I de ursprungliga planerna fanns en bastu inritad. Den blev i något skede borttagen, men nu har kultur- och biblioteksnämnden i Helsingfors återinfört planerna på en bastu och förslaget godkändes. Detta kan man läsa på den här sidan.

Som finländsk boktok tycker jag att idén är alldeles underbar! Att kombinera två för det finska folket kära sysselsättningar, bada bastu och gå på bibliotek är en alldeles utmärkt idé. Konceptet bottnar i bad- och bibliotekshusen i antikens Grekland. Det är inte meningen att man ska sitta och läsa böcker i bastun. Men tydligen har idéer som att lyssna på ljudböcker, lyssna på musik och se på film i bastun lagts fram. Hur coolt är inte det! Jag ser fram emot att följa med planerna och byggandet och kommer absolut att besöka bastun och biblioteket då det blir klart. Jag kan också tänka mig att biblioteksbastun kan bli en riktig turistattraktion.

Jag understöder idén och hoppas att den blir verklighet. Vad tycker du?

Kvinnan i svart av Susan Hill

Den unga advokaten Arthur Kipps får som första självständiga fall i uppdrag att reda ut den avlidna Mrs Alice Drablows affärer och gå på hennes begravning. Han åker till det lilla samhället Eel Marsh. Inom kort märker han att ingen riktigt vill prata om Alice och han har också problem att hitta någon som går med på att föra honom till huset där Alice bodde. Arthur avfärdar alla insuinationer på spökerier och övernaturligheter och drar morskt iväg till Eel Marsh House för att hitta de papper han behöver.Där dras han in i ett kaos av mystiska händelser, den ena kusligare än den andra.

Kvinnan i svart är skriven redan 1983. Den är filmatiserad 2012 och på bokens omslag står det att den
är den mest omtalade spökhistorien i modern tid. Och visst är det kusligt. Det är gungstolar som gungar i tomma rum, täta dimmor som överraskar, barns skrik i dimman och kvinnan i svart som är så blek att hon ser död ut. Det är också engelsk landsbygd med pub, hästdroskor och långa frasande klänningar, lite Downton Abbey-vibbar.

Boken är tunn, bara 139 sidor. Den kryper under skinnet så att jag gärna tar en paus och läser klart mitt på ljusa dagen. Spökhistoria är den rätta benämningen/ genren för den här boken. En riktigt läsvärd liten historia.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!