Det lyckades!

De här kom hem till mig idag! Ni vet, de där jag glömde gå och hämta ut på Helsingfors bokmässa i fredags. En kompis mamma var så snäll och köpte dem åt mig då hon var på mässan. Damen som sålde hade sagt att det var någon som inte hämtat ut dem dagen innan... Hon fick dem sålda i alla fall och jag behöver inte skämmas mer:)

Gillar dem skarpt!

Att betygsätta böcker eller inte

Betygsätter du böcker? Varför/varför inte? Det undrar Annika i veckans bokbloggsjerka. Lätt, tänkte jag, det gör jag ju inte. Jag tror att jag i min första recension här på bloggen gav någon slags betyg åt boken jag recenserade, men där stannade det. Så på bloggen betygsätter jag inte böckerna. Sedan kom jag på att jag ju katalogiserar alla böcker i Goodreads och där är det så enkelt att fylla i stjärnorna, så där betygsätter jag böckerna. Mitt betygsättande är ytterst spontant och någon gång har jag i efterhand ändrat på mitt betyg för någon bok. Ibland växer ju boken efter att man läst den och den fått mogna någon dag. Samtidigt är det lite knepigt med betygsättning tycker jag. Jag tycker att varje bok är värd att bedömas utgående från sig själv och inte jämföras för mycket med andra böcker. Därför är det knepigt. Detta blev flummigt och rörigt, men det korta svaret på veckans fråga är nej, jag betygsätter inte böcker på bloggen, men ja, jag betygsätter böcker på Goodreads.

Bokmässa ala Helsingfors

Nu i helgen pågår Helsingfors bokmässa. Igår föll den första snön över södra Finland, med ett totalt trafikkaos som följd. Ingen hade bytt till vinterringar, bilar stannade kors och tvärs i backar. Så ett tag såg det ut som om jag och mamma inte skulle kunna köra de 5 milen till Helsingfors och bokmässan som vi hade tänkt oss. Mamma hade vunnit två inträdesbiljetter i en tävling i Hufvudstadsbladets bokmässetävling, så det hade ju varit synd att lämna dem oanvända. Så mamma fick hjälp med att byta till vinterringar och så åkte vi iväg. Vi hann inte fram riktigt i tid till intervjun med Knausgård, så vi strosade runt och klappade på böcker i stället. En del fynd gjorde vi, julklappar.

Det måste sägas att man inte kan jämföra Helsingfors bokmässa med mässan i Göteborg. Det är som att jämföra storleken av Rom med storleken av Vatikanstaten. Kanske lite överdrivet, men den här mässan är inte vidare stor. Är man då finskspråkig så får man väl en dag att gå åt på mässan, men om man bara vill titta på det svenska utbudet, så gör man det ganska snabbt. Trots det så är det ju något speciellt med bokmässor. Att få strosa omkring och klappa på, känna på, bläddra i böcker utan att någon tittar konstigt på en är ju skönt och avslappnande. I en monter hittade jag små miniböcker, sådana man har till prydnad. Med riktiga pärmar och blad i. Damen som sålde i montern hade gjort örhängen av dem och kunde göra örhängen av valfria böcker medan man väntade. Det ville jag ju självklart ha! Damen tyckte att jag kunde strosa omkring och komma tillbaka om en stund och hämta de färdiga örhängena. Det lät bra, så vi gick vidare, mamma och jag. Det var just då vi började fynda böcker, julklappar. Nästa tanke jag ägnade åt mina örhängen var hemma. Jag hade totalt glömt bort att gå och hämta dem! Jag skämdes så...

Idag ringde jag en kompis som jag trodde att skulle gå på mässan för att kolla om hon kunde hämta mina örhängen. Hon skulle inte dit, men hennes mamma och pappa skulle gå på mässan. Senare idag fick jag ett samtal, mamman hade hittat och köpt örhängena! Det förgyllde min lördag! Ska lägga upp en bild då jag får dem.

Vi avslutade vårt mässbesök med att lyssna på när journalisten Philip Teir intervjuade Anna-Lena Lauren, författare och journalist, om situationen i Ryssland. Anna-Lena Lauren bor i Moskva där hon gör research för sin nästa bok. Hon är en utmärkt berättare, det är ett nöje att lyssna på henne. Det var första gången jag lyssnade på henne live, och trots att jag inte är särskilt intresserad av Ryssland och demonstrationerna som pågår där, så var det en riktigt underhållande halvtimme.

I've Got Your Number av Sophie Kinsella

Efter att jag läst Sophie Kinsellas bok Twenties Girl har jag otåligt väntat på att det ska komma ut en ny bok. Den boken var verkligt bra, rolig och underhållande och inte för smörig. Så på bokmässan köpte jag I've Got Your Number från The English Bookshops monter. (Blev helt förälskad i den montern, fysiska bokhandeln är ett måste nästa gång jag åker till Stockholm)

I boken tappar Poppy bort sin värdefulla förlovningsring. Då hon panikartat försöker leta rätt på den blir hon också av med sin telefon. Hon råkar hitta en telefon i en skräpkorg och delar ut den telefonnummern till alla tänkbara som kan tänkas hitta ringen. Det visar sig att telefonen tillhör buisnessmannen Sam Roxton. Det är hans personliga assistent som dumpat telefonen och gett sig iväg. Poppy är desperat och lyckas övertala Sam att få behålla telefonen en tid genom att i utbyte vidarebefordra alla mejl och meddelanden som kommer till telefonen.

Historien är ganska typisk. Helt underhållande, och lika förutsägande. Det som däremot retar gallfeber på åtminstone mig är alla dessa fotnoter. Redan på sidan 30 är jag utled på fotnoterna, det kan t.om. vara fem fotnoter på en sida. Till slut orkar jag inte läsa dem mera. Det blir bättre efter halva boken, då kan det gå flera sidor utan en enda fotnot. Sammanlagt finns det i boken 112 fotnoter på 381 sidor, så riktigt på alla sidor är det inte.

Boken är som sagt helt underhållande, men inte alls i klass med Twenties Girl.

Nostalgi

Jag har visst tidigare skrivit om biblioteket jag var stamkund på i min barndom. Då jag inte längre bor i samma stadsdel och nuförtiden har två andra bibliotek närmare där jag bor, så blir det inte av att besöka just det här biblioteket. Igår hade jag ändå vägarna förbi då jag var och handlade mat medan dottern var på sin ridlektion. Jag hade några minuter över och såg att biblioteket var öppet, så jag gick in. Det är ca 20 år sedan jag senast varit till det biblioteke, förutom något enstaka besök i början av 2000-talet. Det mesta var som förut. Ett antal datorer har kommit till, de fanns inte i min barndom...:) Skönlitteraturen var på samma ställe som förut, likaså barn- och ungdomsböckerna. Då jag skulle gå ut och gick förbi lånedisken utbrast bibliotekarien; "Men det var länge sedan!" Hon kände igen mig! Tänk vad kul! Hon var bibliotekarie där redan då jag var stamkund där och senare min handledare då jag gjorde min arbetslivspraktikperiod på biblioteket i slutet av 1980-talet. Vi pratade en stund innan jag var tvungen att rusa iväg till stallet och hämta dottern. Men det kändes bra att vara ihågkommen. Tänk vad lite det behövs för att värma en boktoks hjärta:)

Kärlek:)

Dottern fyllde 8 år idag. På bokmässan köpte jag en bok av Susanne McFie, fick den signerad. Jag tom vågade ge henne mitt visitkort för bloggen! Idag då dottern berättade för sina kompisar vad hon fått för present poängterade hon extra att boken hon fick var signerad av författaren. Det värmer en boktoks hjärta. Då dottern ännu ritar följande teckning, vill hjärtat nästan svämma över...:)

Bokbloggsjerkadags

Det är flera veckor sedan jag varit med i Annikas jerka, så jag känner att det är dags nu igen. Veckans fråga är den här gången två frågor:

"Det har väl knappast gått någon förbi vem det var som vann Nobelpriset i litteratur, och en av veckans frågor är naturligtvis om det var rätt person som kammade hem priset?

I dag kom jag hem från biblioteket med hela famnen full av böcker, och det beror inte på att jag är utan läsning, utan det hänger helt enkelt ihop med att jag är beroende av böcker. Vilket leder oss till fråga nummer två: hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?"

Nobelpriset har jag inget större intresse för. Sällan har jag ens känt igen namnet på den som vunnit. Jag är nog bara en sådan här vanlig "ickeutbildad" bokälskare. Så jag kan inte alls uttala mig om huruvida det var rätt person som kammade hem priset.

På fråga två har jag ett kort svar. I nedre våningen finns 36 olästa böcker, i övre våningen ca 10 till. Dessa böcker stressar mig inte alls, de är en trygghet. Snarare börjar jag tycka att att-läsa högen börjar bli lite väl liten. Jag gillar när man har att välja mellan. Så då är ca 46 böcker inte sååå mycket...

 

Ni älskar dem inte av Belinda Bauer

Dagen efter att jag fått Belinda Bauers bok som recensionsexemplar i digitalt format gick min Kindle sönder. Tala om otur... Eftersom jag så väntat på den här boken, kunde jag inte vänta tills jag skaffat mig en ny läsplatta. Så jag satte igång och läsa på datorn. Jag läste med Calibre, programmet man använder då man vill konvertera e-böcker till Kindle-format och föra över dem till läsplattan. Jag måste säga att det fungerade riktigt bra att läsa på datorn, men nog saknar jag Kindlen.

Bok tre av Belinda Bauer är helt klart bäst hittills, enligt min mening. Vi återser bekanta personer från tidigare böcker, och lär också känna några nya. Så om du inte har läst de första två, Mörk jord och Skuggsida ska du nog göra det före du läser den här.

Barn försvinner från bilar. Kidnapparen lämnar efter sig en lapp där det står "Ni älskar dem inte". Polisen har inga spår och hängs ut i media. Det är egentligen allt jag vill berätta om handlingen. Bauers böcker har inte ett rasande tempo. Vikt sätts på personskildringarna och beskrivningarna av omgivningen. Den lilla byn Shipcott och Exmooreheden, det är bara så brittiskt att man inte kan annat än gilla det. Människorna är vanliga människor, med goda och mindre goda sidor. De känns trovärdiga och levande.

De flesta har gillat Mörk jord bäst, men jag går nog lite mot strömmen. Jag tycker att Ni älskar dem inte är helt bäst av Bauers böcker. Undrar om det blir ännu fler?

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

En kvart om dagen

I dotterns skola har man dragit igång läsprojektet En kvart om dagen. Det går ut på att vi som föräldrar ska läsa högt för barnen en kvart om dagen. I skolan läser läraren också högt för barnen. Som boktokig kan man ju inte annat än gilla ett sådant projekt. Fyra dagar har vi nu stängt av tv:n och läst ur en bok. Riktigt mysigt. Att dessutom också mannen läst de kvällar jag inte varit hemma tycker jag att är extra kul. Jag hade tänkt att vi skulle börja läsa Harry Potter, men det ville inte dottern. Det är pojkböcker enligt henne. I stället blev det en hästbok, Kusligheter på stall Pegasus. Ikväll tog vi paus med den boken och började med Schlagersabotören i stället. Sedan barnen lärde sig läsa så har jag blivit lat med att läsa högt för dem. Nu efter fyra dagar känns det som om det här är en vana man kunde fortsätta med också efter att projektet är slut i skolan. Kanske vi kommer till Harry Potter böckerna ännu en vacker dag. Jag har ju inte heller läst dem, så jag skulle gärna göra det:)

Salvadoreñja av Cecilia Samartin

För en tid sedan vann jag boken Salvadoreñja, skriven av Cecilia Samartin, på Feelgoodbibliotekariens blogg. Jag är lite hooked på tävlingar och är gärna med och prövar lyckan om det i vinstpotten finns något som väcker mitt intresse. Jag blev jätteglad då jag fick meddelande om att jag vunnit boken. Nu har boken rest fram och tillbaka mellan jobbet och hemmet och idag läste jag slut den. Det jag först av allt vill säga är att det aldrig tidigare hänt att jag fått kämpa emot tårarna mitt i en välfylld buss på morgonen, men idag var det riktigt nära att det skulle ha blivit översvämning i ögontrakten. Redan det tycker jag att säger en hel del om boken. Det är en vacker historia som smygande växer till sig.

Boken handlar om Ana som växer upp i en liten by i El Salvador. Då inbördeskriget når deras lilla by slås Anas liv i spillror och hon blir föräldralös. Hon lyckas fly och tar sig tillsammans med en nunna till USA. De bosätter sig i ett kloster och Ana växer upp till en ung kvinna. Hon tar, lite motvilligt, anställning som barnflicka hos familjen Trellis. Där upptäcker hon att det bakom den lyxiga fasaden i hemmet döljer sig förvirrade och ömtåliga själar. Anas relation till de olika familjemedlemmarna är inte alltid helt okomplicerad, men hennes kärlek till dem alla lyser igenom. Hon sätter alla sina egna behov åt sidan och hänger sig åt familjen på heltid.

Historien berättas med nutid varvat med dåtid. An efter får läsaren veta mera om tiden då Ana först kom till familjen, samtidigt som läsaren också får följa med en kamp i nutid. Trots att nutid och dåtid blandas i varje kapitel blir det inte rörigt. Boken håller ett måttligt tempo, lika harmoniskt som Ana själv. Definitivt en bok värd att läsa. Jag är glad att jag vann den, hade säkert missat den annars. Tack till Feelgoodbibliotekarien för boken!

Septembers böcker

September blev den sämsta läsmånaden i mannaminne för mig, endast två lästa böcker. Trots det känns det som om månaden varit fylld med bokliga aktiviteter, men bokmässan som kronade allt.

Turkanarapporten av Christian Unge läste jag på Kindlen innan den gick sönder. Författaren mejlade mig och frågade om jag ville läsa hans bok. Boken handlar om kirurgen Martin Roeyken, vars liv är i spillror. Han har tagit emot ett uppdrag som läkare i Kenya, för Läkare utan gränser. Där förälskar han sig i antropologen Nadine Zaoui och livet efter det havererade äktenskapet känns redan ljusare. Nadine försvinner under en forskningsresa i Turkanaprovinsen. Före sin avfärd hade Nadine hunnit berätta en del om sin forskning, och det går nu upp för Martin att forskningen belyser en medicinsk gåta som med alla medel måste skyddas. Martin ger sig iväg för att hitta och rädda Nadine.

Boken verkade mycket lovande. En kirurg, en forskare, uppdrag i Kenya. Upplägget lovade mycket. Tyvärr fick den medicinska biten bara en liten del i boken. Det märks att författaren själv jobbat med Läkare utan gränser, skildringarna känns trovärdiga och är väl beskrivna. Sedan själva intrigen. Det var inte det jag ville ha ut av boken. Jag skulle hellre ha läst mer om läkarens jobb i Kenya. Trots det så blir det riktigt spännande och jag läser vidare. Sista delen av boken känns inte riktigt trovärdig, så boken får bara två stjärnor av mig på goodreads. It was ok.

Den andra boken jag läste i september var The Likeness av Tana French. Den däremot var helt suverän! Polisen Cassie Maddox kallas till en brottsplats. Då hon anländer upptäcker hon att mordoffret ser precis ut som hon själv. Nu vill den ledande detektiven att hon ska hoppa in "undercover" i offrets liv för att kalla fram och avslöja mördaren. Det här gillar jag. Cassie försöker infiltrera sig i den tighta grupp vänner som bor tillsammans i en gammal herrgård utanför Dublin. Det är svårt att återge händelserna utan att det ska låta som en parodi, som en dålig film. Den här boken är så mycket bättre än den första, In the Woods. Den har spänning och intriger, kärlek och vänskap. Jag måste nog sluta skriva om boken nu, jag hittar inte ord som ger den rättvisa. Läs den i stället.

Dagens belöning

Har tillbringat några timmar på Cirkus Finlandias cirkusföreställning med barnen idag. Det ska genast klargöras att jag inte är någon cirkusmänniska. Jag vet inte vad det är, men jag gillar det inget vidare. Eftersom barnen däremot tycker att det är nästan det bästa man kan hitta på att göra en solig lördag och vi via jobbet fick köpa biljetter till halva priset gav jag efter och slog till. Föreställningen gick av stapeln i Helsingfors, vilket innebar att vi åkte bil till förorten och därifrån metro (tunnelbana). Efter föreställningen tog vi ett varv via järnvägsstationen och Pocket Shop där, ni vet där som bokbabbel jobbar. Jag tänker nämligen som så, att om jag står ut med en cirkusföreställning så kan jag nog få en (läs tre) belöning efteråt. Här ser ni vad jag fick för belöning. Blev en riktigt bra dag i alla fall...:)

Bokmässesagan

Sonen hade till min födelsedag idag skrivit en saga till mig. Han gav mig lov att publicera den här på bloggen. Jag skriver med de skrivfel han hade, för att det ska bli autentiskt:)

Bok messan

Det var en gong 2 syskon som hette Marika och Camilla. De skulle fara till Göte borg på bokmessa. När de var framme vid bok messan gick de in. Då sa Camilla: -Oj, så många böcker. Jag tror att jag svimmar. Då sa Marika: Jag vet! De var där en dag sen for de hem. Då sa Marika: -De var roligt! Då sa Camilla: -Jag vet!

Under sagan stod det ännu böcker, böcker, böcker, böcker, böcker.

Jag vågar påstå att han känner sin mor (och moster) ganska väl:)

Knappen

Nästan tre veckor innan bokmässan beställde jag och en stor del av #boblmaf en sådan där knapp som man bär på kulturkoftan så att andra bokbloggare, kanske någon författare eller i alla fall någon förläggare lägger märke till en och kommer fram för att prata. Det blev en maraton-mening... De flesta fick sin knapp i god tid till bokmässan, men inte jag... Då jag kom hem från Göteborg väntade den här hemma på mig, så nu får jag väl hålla reda på den till nästa år. Får se om jag vågar ta den på mig på Helsingfors bokmässa om några veckor. Det kan ju hända att jag springer på en viss Bokbabbel, men jag vågar vid det här laget tro att hon skulle känna igen mig utan knapp:) Annars lär det inte vimla av bokbloggare på den mässan, inte svensktalande i alla fall. Det kunde ju nog vara helt kul att få kontakt med någon finsktalande bloggare också. Kanske jag vågar ha den på mig... Så här ser den i alla fall ut.

Bokmässetankar

Så här post-bokmässa, börjar det vara dags att samla sina tankar. Hur summerar man alla intryck man sugit åt sig? Ska nu i alla fall göra ett försök. På lördagen var det då äntligen dags för mig och min "ännuintebokbloggande" syster att bli av med vår bokmässeoskuld. Vi kom till mässan lite över 9. Då var köerna inte ännu så långa. Vi hade förköpt biljetter, så vi gick in direkt. Utrustade med karta och ryggsäck började vi dagens äventyr. Den första montern vi stannade vid var Adlibris lilla monter, där man fick pröva på Letton. Vi snackade en stund med en av Adlibrissnubbarna och pillade lite på Letton. Där var ett av mina mål uppfyllda- på ca 15 minuter!

Den första författaren vi fick syn på var Björn Hellberg. Han satt gladeligen och signerade sina böcker. Under dagens lopp såg vi många författare, bl.a. Kristina Ohlsson, Katerina Janouch, Lasse Berghagen, Anders de la Motte, Mark Levengood, Susanne McFie ( bl.a.Hemliga Klubben-böckerna) och Kim M Kimselius. Kan ha glömt någon, men där var nog de flesta som jag kände igen i alla fall. Andra "kändisar" vi såg var Jessica Gedin och Lasse Åberg, de hade tydligen någon slags träff uppe på Heaven 23 i Gothia Towers.

Bloggambassadörerna hade mingel i ambassadörsrummet. Kl. 10.30 var det dags för prisutdelning i den stafett-tävling som cirkulerat på ambassadörernas bloggar under 20 dagar. Varje dag skulle man svara på en boknördig fråga och den som hade flest rätt skulle få pris på bokmässan, förutsatt att man var på plats. Jag hade slaviskt klurat ut svaren på frågorna, och kom också andra i tävlingen! Så kul! Det som var lite extra kul var att personen som kon trea var en bekant till mig, hon bor i samma stad som jag! Så lilla Borgå höll hög profil i den tävlingen! Som pris fick man välja en bok-kasse. Jag valde naturligtvis deckar-kassen.

Efter prisutdelningen fortsatte vi vår färd nere på mässgolvet. Under den tiden vi varit uppe i bloggambassadörernas rum hade folkmängden nere på mässan flerdubblats. Det var smockfullt. Nu förstår man verkligen varför en del väljer att inte besöka mässan på lördagen. Flera bokbloggare tillbringade lördagen på seminarier, det var nog ett smartare drag...

De berömda räkmackorna hann vi också med. En halv timmes kö var det innan vi fick en sittplats på Heaven 23. Räkmackan var underbar, väl värd det köandet.

Böcker då... Visst shoppade vi också. English Bookshop hade köp 3 betala för 2 och det var ju svårt att motstå. Jag har aldrig varit i den riktiga bokhandeln, men nästa gång jag åker till Stockholm ska den bokhandeln definitivt besökas. Annars köpte jag mest julklappar, så jag kan inte här nu räkna upp dem. En rätt så bra hög på en dag, tycker jag. Nämnas bör att jag bara köpte två böcker åt mig själv.

Summa summarum. Jag är väldigt nöjd med min bokmässa. Nästa gång kommer jag nog att göra vissa saker annorlunda. Jag vill tacka alla härliga fellow-bookbloggare jag träffade, det var jättekul att träffas IRL! Until next year!