onsdag 30 augusti 2017

Vad heter ångest på spanska av Michaela von Kügelgen

Bild från Förlaget
Jag är riktigt glad över den finlandssvenska utgivningen den här hösten. Först var det Eva Frantz lyckade tvåa och nu Michaela von Kügelgens debutbok Vad heter ångest på spanska. Båda böckerna håller internationell standard.

25 år gamla Erika är nyutexaminerad jurist och har en sambo och egentligen allt man kan önska sig. Ändå känner hon sig inte nöjd med tillvaron. Förhållandet havererar och hon reser till Ecuador för att komma ifrån allt som fallit över henne därhemma. Resan blir inte vad hon tänkt sig och det visar sig vara svårt att fly känslorna och tankarna.

Jag har lite i smyg följt med författarens skrivprocess på hennes blogg kuggeskriver. Jag gillar språket, miljöbeskrivningarna och att det fanns såpass olika karaktärer i boken (trots att jag kanske inte helt fullt ut älskar dem alla). Erika råkar ut för en hel del under sin resa och till en viss del kan jag känna igen mig själv då jag som 22-åring for iväg för att jobba till London. Min tid där kan inte alls jämföras med Erikas men jag känner igen tankarna och funderingarna. Jag hade ingen kris men visst tyckte man att man var odödlig och klarade av vad som helst.

Boken är lättläst och man läser den snabbt. Det känns som om den var riktad till lite yngre läsare men en 40+:are njöt också av den. En riktigt bra debut med ett synnerligen snyggt omslag.

Tack till Förlaget för recensionsexemplaret!

söndag 27 augusti 2017

Tapaamisessa Emelie Schepp

Elokuun alussa kävin Gotlannissa, Crimetime Gotland dekkarifestivaaleilla. Siellä minulla oli ilo ja kunnia saada juttutuokio Emelie Scheppin kanssa, yksi Ruotsin johtavista dekkarikirjailijoista. Kirjoitin jutun tapaamisesta ja Emelie kysyi voisinko kääntää sen myös suomeksi. Siksi tässä kerrankin teksti suomeksi minun blogissani. Pyydän etukäteen anteeksi kielioppivirheitä. Teksti on vapaasti käännetty, ei ihan sana sanalta.

Emelie Sheppiltä on näinä päivinä Ruotsissa julkaistu neljäs kirja syyttäjä Jana Bertzeliuksesta. Suomeksi on julkaistu ensimmäinen kirja, Ikuisesti merkitty ja toinen, Valkoiset jäljet julkaistaan syyskuussa.

Olen jo muutaman kerran aikaisemmin tavannut Emelie Scheppin ja joka kerta hämmästyn siitä miten mukava ihminen hän on ja miten helppo hänen kanssa on jutella. Tuntuu vähän siltä että tunnen hänet. Juttelimme niitä näitä ennenkuin tulimme aiheeseen kirjoittaminen ja kirjat syyttäjä Jana Berzeliuksesta.

Emelie kustansi ensimmäisen julkaisunsa itse. Kirja Ikuisesti merkitty (Märkta för livet) tavoitti suuren suosion ja pian kustantamo nappasi Emelien. Tänään hän on suuren kansainvälisen kustantamon Harper Collinsin kirjailija. Emelie on kirjoittamisessaan turvallinen ja tietää mitä haluaa mutta toteaa että kustantamon tiimistä on suuri apu. Vaikka on hyvä olla nöyrä ehdotuksille on kirjailijalla kuitenkin viimeinen sana jotta kirjasta tulisi mahdollisimman hyvä. Kannattaa kuitenkin luottaa vaistoonsa.

Tällä hetkellä Emeliellä on sopimus kustantamon kanssa kuudesta kirjasta mutta ilokseni Emelie kertoi että hänellä on useampi tarina sisällään. Toivottavasti hän saa sopimuksen myös jatko-osille. Luulisin että se ei ole ongelma! Emeliellä on perustarina Janasta selvillä itsellään, mutta ei ole hahmotellut paperille mitä tulee tapahtumaan missäkin kirjassa, koska hän ei vielä tiedä kuinka monta kirjaa Janasta tulevaisuudessa tulee. Tämän takia tapahtumat kehittyvät sitä mukaan kuin uusia kirjoja ilmestyy. Emelie tietää mihin asti hän haluaa päästää Janan joka kirjassa mutta kirjassahan on ne muutkin tapahtumat kuten rikos ja sen tutkinta joten on tärkeä pitää punainen lanka koko kirjan läpi, varsinkin kun on kyse sarjasta. ”Kaikkia hahmojahan ei voi murhata ja sitten aloittaa alusta” Emelie naurahtaa. On tärkeää että hahmot kehittyvät ja saavat haasteita jotka ratkotaan koko sarjan aikana tai sitten vain yhdessä kirjassa. Haasteellista on saada kaikki palikat paikalleen.

Emelie kertoi että on vaikeaa päästää kirjasta irti kun se lähetetään painettavksi. Kun kirjailija on uppoutunut kirjoittamiseen hän elää hahmojen kanssa ja tuntuu tyhjältä luopua heistä. Hahmot seuraavat Emelien uniin. Hän on useita kertoja nähnyt unta siitä miten hän itse tappelee, ominaisuus joka on todella kaukana Emelien luonteesta.

Kun juttelemme vapaa-ajasta ja perhe-elämästä Emelie sanoo että hän kokee että häenllä on sopivasti aikaa perheelle vaikka kirjoittaakin uutta kirjaa. Emelie kirjoittaa kotona kellarissa joten hän on kotona kun lapset tulevat koulusta. Hän kirjoittaa strukturoidusti 8–17 mutta muokkausvaiheessa työpäivät saattavat venyä jopa 20-tuntisiksi. Tämä vaihe kestää kuitenkin vain rajoitetun ajan joten Emeilen mielestä tämä ei ole ongelma. Kun kirja julkaistaan on toinen intensiivinen työvaihe joka tarkoittaa paljon matkustamista. Emelie pyrkii matkustamaan miehensä Henrikin kanssa ja heillä on hyvä verkko jotka huolehtivat parin lapsista matkojen aikana. Nämä matkat ja muut työtehtävät kirjan parissa kestävät rajallisen ajan ja Emelie tietää että kohta on taas enemmän aikaa perheelle. Kunnes kaikki alkaa taas alusta seuraavan kirjan kanssa. (Mielestäni tämä saisi tapahtua mahdollisimman pian)

Kirjailijana oleminen ei tarkoita ainoastaan kirjoittamista tänä päivänä. Asiaan kuuluu paljon julkisuutta. Samalla kirjailijan on tärkeää priorisoida kirjoitusaikaa jotta kaikki aika ei kulu muihin tehtäviin. Henrik on Emelielle suuri apu koska hän hallitsee Emelien kalenteria ja tapaamisia. Tämä vapauttaa Emelielle enemmän aikaa kirjoittamiseen.

Emelien mieletä ei ole raskasta olla julkinen henkilö. Hän nauttii tapaamisista lukijoiden kanssa ja haluaa pitää matalan kynnyksen heihin (meihin). Hänhän on vaan tavallinen ihminen, tavallinen lukija. Arvostan sitä että Emelie haluaa olla lukijoiden käytettävissä jotta jopa minä uskallan jutella hänen kanssaan. Emelie haluaa tavata ja jutella lukijoiden kanssa, ei vaan tunnin verran kirjoittaa allekirjoituksia kirjamessuilla. Mieluummin hän seisoo koko päivän messuilla ja juttelee ohikulkijoiden kanssa.

Kannattaa käydä tapaamassa Emelie kun hän tulee Suomeen syyskuun loppupuolella. Hän on lämminhenkinen, avoin ja sydämmellinen ja hän on oikeasti iloinen siitä että me luemme hänen kirjojaan.


Olen iloinen ja kiitollinen hetkestä jonka sain viettää Emelien ja hänen miehensä Henrikin kanssa. Olen tässä blogissani 21.8 julkaissut arvosteluni sarjan neljännestä kirjasta, Pappas pojke. Ellet ole vielä lukenut Emelien kirjoja, olet onnekas. Sinulla on nimittäin erittäin hyvä kirjasarja lukematta. Tiedät varmasti tunteen kun melkein toivoo että ei olisi vielä lukenut sarjaa ja saisi uppoutua siihen. Se tunne.

måndag 21 augusti 2017

Blå villan av Eva Frantz

Bild från förlaget
För ganska jämt ett år sedan debuterade Eva Frantz med feelgooddeckaren Sommarön. Den var bra, men lämnade lite att önska gällande intrigen och upplösningen. Nu ett år senare har författaren rättat till dessa brister.

Blå villan är en mysig deckare som utspelar sig i den lilla staden. Kommissarie Anna Glad får i uppgift att utreda brottet där den berömda lifestylebloggaren Becca blivit nedslagen i sitt hem. Hennes fem år gamla son Bruno hittas mitt på landsvägen av ett ungt par som är på väg hem från en fest, han har mitt i natten gått för att hitta hjälp när mamma ligger och sover och är kletig. Det visar sig att Becca har blivit hotad till livet i kommentarsfältet i sin blogg. Anna Glad letar efter ledtrådar tillsammans med kollegan Peter och försöker samtidigt få rätsida på sitt eget lite småtrista liv med en arbetslös sambo som bara spelar tv-spel dagarna i ända.

Blå Villan är en snäll deckare. Intrigen är riktigt skickligt upplagd och upplösningen får med råge godkänt. Eftersom Eva Frantz till vardags hörs i den ena finlandssvenska radiokanalen här i Finland så känns det som om jag känner henne. Jag läser boken med hennes röst, som om hon berättade för mig. Texten är genuint Evas, de små finurligheterna som man hör i hennes tal på radion känns också igen i boken. Det gillar jag. Jag gillar också karaktärerna i boken. Lilla Bruno som skildras precis som en femåring är. Och den lilla staden, lite sömnig stad med inte så mycket aktivitet, jag ser en viss liten stad framför mig. Jag gillar det vanliga, lugna lite så där finlandssvenska som boken genomsyras av. Anna Glad är en helt vanlig kvinna med vardagliga problem. Jag ser fram emot att följa henne i kommande böcker. För Blå villan är första delen om kommissarie Anna Glad står det på förlagets hemsida. Det utlovar ju flera böcker.

Tack till Schildts & Söderströms förlag för läsexemplaret!

Pappas pojke av Emelie Schepp

Jag har följt Emelie Schepps författarkarriär sedan hon på egenhand gav ut Märkta för livet. Jag har slukat alla böcker efter det, så även nu Pappas pojke. Jag fick ett förhandsexemplar från förlaget, ett exemplar som inte var slutgiltigt korrläst men jag lät inte de små skrivfelen störa mig. Boken kom i en fin låda med blommor som dekoration, en fin gest från förlaget.

Här kan du läsa vad boken handlar om. För varje bok som Emelie Schepp ger ut växer mina förväntningar och än har jag inte blivit besviken. Pappas pojke fångar mitt intresse från första sidan. Janas bakgrund har en avgörande roll i varje bok. Jag är glad över att det i den här boken inte går helt över styr med hennes inblandning och lagöverträdelserna blir inte alltför grova. Jana börjar också våga visa känslor, helt i rätt tid. Också kriminalinspektör Mia Bolander tar det lite mer lugnt i den här boken, trots att hon nog har sina eskapader och äventyr.

Emelie Schepp är en etablerad författare. Jag gläder mig över att hennes böcker håller måttet, att hon inte spårar ur och blir "kommersiell", vet ni vad jag menar? Att historien och intrigen är i huvudsak att personerna och deras liv och relationer inte tar över. Det är balans. Det är det som gör att böckerna är så bra. Det är uttänkt med eftertanke. Här tycker jag att Emelie Schepp är hästlängder före Camilla Läckberg och Sofie Sarenbrant till exempel. Jag riskerar väl få ilskna förläggare efter mig med detta uttalande, men det står jag för.

Det är sträckläsningsvarning över Pappas pojke. För mig blev det seriös sträckläsning där allt annat fick vänta. Historien är trovärdig och rapp, inget onödigt ältande. Bara sak och intrig från början till slut. Jag ser fram emot att se vilka utmaningar Jana Berzelius ställs inför i framtiden och vad vi ännu ska få veta om hennes bakgrund i kommande böcker. Må de bli många!

Tack till HarperCollins Nordic för läsexemplaret!

torsdag 17 augusti 2017

I samtal med Emelie Schepp


Under Crimetime Gotland hade jag förmånen att få ett samtal med Emelie Schepp. (Kolla in hemsidan, den är riktigt snygg) Varje gång jag träffar henne slås jag av hur trevlig hon är och hur lätt det är att prata med henne.  Vi har träffats några gånger nu så det känns som om jag känner Emelie lite grann. Vi pratade lite dittan och dattan innan vi kom in på hennes skrivande och böckerna om Jana.

Emelie var egenutgivare till först så där lades nog grunden för tryggheten i författarskapet. Hon känner sig trygg med Jana men tar också gärna hjälp i skrivandet, hjälp av förlaget, teamet bakom utgivningen för att boken ska bli så bra som möjligt. Men författaren har nog ändå alltid sista ordet och för Emelie är det magkänslan som styr hennes skrivande. Det gäller att våga lita på den.

Emelie har kontrakt på ytterligare två delar i serien om Jana Berzelius. Hon har ytterligare historier i huvudet så hon (och jag och många med mig) hoppas på att få kontrakt för ytterligare böcker. Det kommer nog inte att bli något problem! Emelie har grundhistorien om Jana klar för sig men har inte skissat upp precis vad som kommer att hända i vilken bok. I och med att hon inte vet hur många delar som kommer att ges ut så är inte planen helt klar. Därför utvecklas händelserna lite an efter. Emelie vet vart hon vill släppa Janas hand men så är det alla andra händelser i boken, brottet och utredningen, så det gäller att tänka efter och ha en röd tråd genom hela boken, speciellt när det gäller en serie. "Man kan ju inte ha död på alla karaktärer och sen börja om" säger Emelie och skrattar. Det är viktigt att karaktärerna utvecklas och vara med om utmaningar som man ska lösa genom hela seriens gång eller kanske bara bok för bok så det är en utmaning att få allt att stämma.

Emelie berättar att det är jobbigt att släppa boken då den ska skickas till tryck. Då man är inne i skrivprocessen lever man med karaktärerna och det känns tomt att vara tvungen att släppa dem. Karaktärerna finns med i Emelies drömmar, hon har upprepade gånger drömt att hon själv slåss när hon skriver böckerna. Vilket är helt olikt Emelie.

Då vi kommer in på ämnet fritid, familjetid, berättar Emelie att hon tycker att hon har tid för familjen också medan hon skriver. Hon jobbar hemma, strukturerat 8-17, så hon är hemma när barnen kommer från skolan. Men då man kommer in i redigeringsfasen kan det bli 20 timmar jobb om dagen. Den fasen är ändå bara en viss period, den håller inte på i all oändlighet. Det är samma sak med boksläpp, det är ungefär en månad intensivt jobb och mycket resor. Emelie försöker alltid resa tillsammans med sin man Henrik och de har ett bra nätverk som kan ta hand om barnen. De vet att det bara är en period, sedan är Emelie hemma igen, hemma på heltid. Tills allt börjar om igen med nästa bok. (Vilket jag gärna ser att sker så snabbt som möjligt)

Författarskapet är inte bara skrivande i dagens läge. Det är mycket offentlighet. Samtidigt måste man som författare var noga med att prioritera skrivtiden, att inte all tid går åt till att göra en massa annat. Emelie har stor hjälp av att Henrik sköter allting runt författarskapet med till exempel bokningar så då får Emelie mer tid till att skriva.

Emelie upplever det inte som jobbigt att vara en offentlig person. Hon tycker om att träffa sina läsare och vill ha en låg tröskel till läsarna. Hon är ju ändå bara en vanlig människa, en vanlig läsare i grund och botten. Jag uppskattar det att Emelie vill vara tillgänglig för läsarna, så att till och med jag vågar ha en pratstund med henne. Emelie vill träffa läsarna, vill stå hela dagen på mässgolvet och träffa läsare, inte bara stå en timme och signera vid ett bord.

Emelie hade ett ganska späckat schema under Crimetime Gotland men hon såg fram emot att lyssna och samtala med andra författare. Hon tipsade mig om programpunkten Brottsplatsundersöknig, det skulle hon och Henrik gå på. Henrik tipsade mig om att Emelie kommer att besöka Finland i slutet av september då Vita spår släpps på finska. Det lönar sig att gå och träffa henne då man har möjligheten, en varm, öppen och hjärtlig person som är genuint glad över att man vill läsa hennes böcker.


Jag är glad och tacksam över stunden jag fick samtala med Emelie och Henrik. Vi ses igen en annan gång! Den 21.8 släpps Pappas pojke. Titta in här på bloggen då så får du veta vad jag tyckte om den. Och har du mot förmodan inte läst Emelies böcker ännu så har du en jättebra serie att hugga tänderna i. Ni vet så där som att man nästan önskar att man hade serien oläst och bara få sträckläsa. Den känslan.

tisdag 8 augusti 2017

Crimetime Gotland dag 3 och summering

I skrivande stund sitter jag hemma i soffan och försöker återhämta mig från en alldeles underbar festival. Jag hann inte skriva om lördagen i lördags för vi hyrde bil på eftermiddagen och körde iväg till raukarna på Fårö.
Festival-lördagen inledde jag med att lyssna på ett samtal om ondskans psykologi. Under Helena Dahgrens igen suveräna vägledning samtalade Torkil Damhaug och Mariette Lindstein om ondska och onda handlingar. Jag har läst Torkils bok Se mig, medusa och i den framgår verkligen den ondska som människan kan åstadkomma. Mariettes böcker har jag inte läst, fick den nyaste hemskickad för någon vecka sedan. Har för mig att man borde läsa dem i rätt ordning, så jag måste läsa ikapp lite först.
En annorlunda, men mycket intressant programpunkt var Brottsplatsundersökning. Två brottsplatsundersökare berättade och demonstrerade hur det går till på en brottsplats. Jag hade ganska realistisk bild märkte jag, men i riktiga livet tar allt naturligtvis mycket längre tid än på tv eller i böcker. Det jag inte visste var att fingeravtryck i sista hand tolkas av människor. Datorn sållar ut ett antal träffar men en människa gör sista bedömningen.
Den sista programpunkten jag gick på var Nya krim- och dramatrender. Det var i samarbete med C More och Tv4 och i panelen satt författarna Mats Strandberg och Martin Österdal (också tidigare chef på SVT), Tv4 programchef Josefin Tengblad och agenten Tor Jonasson. Vi fick se en trailer som utlovar många spännande stunder i tv-soffan med Tv4 påslagen. En intressant diskussion om vad som är på gång och vad som lockar tittare. Josefin Sundström var moderator.
Summa summarum så är jag helt överväldigad av Crimetime Gotland. Upplägget med korta (30-45 minuter) samtal är helt suveränt. Miljön mitt i gamla Visby är som gjord för denna festival. Det är korta avstånd mellan evenemangsplatserna och om man har någon minut över hinner man ta en fika eller fotografera muren, ruiner eller vackra dörrar innan följande samtal börjar. Varje samtal jag var på var otroligt intressanta och bra. Man rycktes med och blev varm i själen och kunde fortsätta lyssna hur länge som helst.

Jag har på Instagram utropat Helena Dahlgren till Moderator med stort M. Hennes förmåga att få även de mest stela och nervösa författare att slappna av och öppna sig är helt suverän. Hon ledde varje samtal med en otrolig sakkunnighet och hon var helt trygg i sin roll. Jag är lite stolt över att höra till #boblmaf dit också Helena hör och fick till min stora glädje ett signerat exemplar av hennes bok Orkidépojken.
Jag kommer att återvända till Crimetime Gotland, vet inte om det blir nästa år men något år ska jag dit igen. Stämningen, samtalen, vackra Visby finns kvar i mitt hjärta och varje gång jag dricker te från Kränku tänker jag tillbaka på allt jag upplevde där.

fredag 4 augusti 2017

Crimetime Gotland dag 2

Jag känner att jag är så på rätt ställe. Den här festivalen är mycket mera min grej än bokmässan, har jag sagt det förut? Morgonen började med samtal med My story med Elly Griffiths, igen suveränt samtal lett av Helena Dahlgren. Elly (eller Domenica) är en härlig, varm person, ett nöje att lyssna på henne.

Följande story var Jane Harpers, kul att höra lite mer bakgrund om hur hennes bok kom till.

Svenska deckare i världen var också en intressant diskussion med jenny Rogneby, Emelie Schepp och Anders de la Motte. Pappas pojke kom till ön precis under samtalet, så det gick att köpa boken trots att den kommer ut först om två veckor.

I seminariet Thriller stars diskuterade Lars Kepler-duon och Emma Donoghue om skrivande, karaktärer och skapande. Det bästa med alla seminarierna är nog det att man får en helt annan bild av författarna då man hör dem berätta om sina böcker. Jag förstummas av att någon kan få ihop en historia som blir en bok, med innehåll som håller ihop. Tack och lov för det!

Linda bloggar live från seminarierna, så kolla upp hennes blogg för ingående rapporter. Inläggen är taggade Böcker allmänt, så man borde hitta dem också senare. Jag lyfter på hatten åt Linda för den utmärkta rapporteringen hon gör!

Dagen avslutades med release party för Elly Griffiths nionde bok om Ruth, Dolt i mörker och Caroline Erikssons nya bok Hon som vakar. Vi var en trogen grupp ur #boblmaf representerade på festen, kul att träffa "bekanta". Jag vågade mig fram till Elly Griffiths och beklagade mig över att jag inte hade något hon kunde signera då jag har alla böckerna på Kindlen, men hon var glad då hon hörde att jag förhandsbeställt alla böcker så fort det går.

En dag återstår. Härligt!