Själarnas ö av Johanna Holmström

Johanna Holmström är en etablerad finlandssvensk författare. Själarnas ö är femte boken hon gett ut och den första som jag läst. En liten kuriosa är att Holmström är uppväxt alldeles nära där jag bor nu. Jag tvekade länge innan jag läste boken trots att jag hört mycket gott om den, skulle den vara för grym och påträngande?

Själarnas ö bygger på en avhandling av Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling "Diagnosticering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944". I inledningsorden av boken beskriver Holmström grymma metoder som franska läkare hade på 1700-talet och det går en liten rysning igenom mig, är detta vad boken innehåller? Som tur var det inte riktigt så illa. Det är grymma människoöden, grymma vårdmetoder men också värme och mänsklighet.

I Själarnas ö får vi möta Kristina. Kristina som genast i början av boken dränker sina två barn för att hon inte orkar ta hand om dem och blir skickad till Själö. Året är 1891. Vi får också möta Elli som 1934 förblindas av kärleken och begår brottsliga handlingar. Då hon blir fast och kärleken kommer undan förlorar hon vettet och hamnar på Själö. Den tredje huvudkaraktären i boken är vårdaren Sigrid som dedikerar sitt liv till att vårda kvinnorna på ön.

Johanna Holmström har i boken gett liv åt sina karaktärer. Verkligen gett liv åt dem. På ett stillsamt sätt beskrivs kvinnorna och händelserna så att man tar dem till sig. Det är grymma människoöden och man känner verkligen med dem.

Språket i boken är vackert, det är lätt att föreställa sig kvinnorna och platsen de befinner sig på. Efter att ha läst boken skulle det vara oerhört intressant att åka ut till Själö och se platsen med egna ögon.

Själarnas ö är en viktig bok. Tack Johanna Holmström för att du skrev boken. Har du inte läst den ännu så bör du göra det.

Vad heter ångest på spanska av Michaela von Kügelgen

Bild från Förlaget

Jag är riktigt glad över den finlandssvenska utgivningen den här hösten. Först var det Eva Frantz lyckade tvåa och nu Michaela von Kügelgens debutbok Vad heter ångest på spanska. Båda böckerna håller internationell standard.

25 år gamla Erika är nyutexaminerad jurist och har en sambo och egentligen allt man kan önska sig. Ändå känner hon sig inte nöjd med tillvaron. Förhållandet havererar och hon reser till Ecuador för att komma ifrån allt som fallit över henne därhemma. Resan blir inte vad hon tänkt sig och det visar sig vara svårt att fly känslorna och tankarna.

Jag har lite i smyg följt med författarens skrivprocess på hennes blogg kuggeskriver. Jag gillar språket, miljöbeskrivningarna och att det fanns såpass olika karaktärer i boken (trots att jag kanske inte helt fullt ut älskar dem alla). Erika råkar ut för en hel del under sin resa och till en viss del kan jag känna igen mig själv då jag som 22-åring for iväg för att jobba till London. Min tid där kan inte alls jämföras med Erikas men jag känner igen tankarna och funderingarna. Jag hade ingen kris men visst tyckte man att man var odödlig och klarade av vad som helst.

Boken är lättläst och man läser den snabbt. Det känns som om den var riktad till lite yngre läsare men en 40+:are njöt också av den. En riktigt bra debut med ett synnerligen snyggt omslag.

Tack till Förlaget för recensionsexemplaret!