Storytel reader

Jag har nu i en veckas tid haft en Storytel reader och läser tredje boken på den. Som många av er säkert vet har jag i många år haft en Kindle så läsplattan är inget nytt fenomen för mig. Storytel readern hade jag varit nyfiken på redan en tid i och med att jag lyssnar på ljudböcker regelbundet och vissa böcker inte finns som ljudböcker på Storytel. Då det blev dags att lägga fram födelsedagsönskningar nämnde jag att en reader skulle vara kul.

Readern är liten och lätt, smidig. Designen är enkel, den består enbart av bläddringsknappar, menyknapp och on/off knapp. Skärmen är en 6 tums e-ink skärm med bakgrundsbelysning. Som de flesta läsplattor på marknaden.

Det största minuset är att plattan startar upp långsamt. Om man inte läst på en tid måste man hålla on/off-knappen intryckt fem sekunder för att plattan ska starta. Innan man kommer till sin bokhylla tar det betydligt längre än på Kindlen som startar på ett par ögonblick. Det att plattan alltid tar en till bokhyllan är också en sak som stör mig. Man måste varje gång välja läsläget och ännu trycka på läs för att komma till boken man håller på med. Jag hoppas att detta är något som åtgärdas i kommande uppdateringar.

Plattan ställer sig också automatiskt i flygläge. Det känns lite onödigt det med. Så länge jag är hemma inom räckvidd för wifi tycker jag att plattan kunde hålla sig online. Nu måste jag via inställningarna välja onlineläge för att kunna uppdatera bokhyllan.

Däremot laddas böckerna blixtsnabbt till plattan. Bläddringen sker smidigt, man kan lätt välja med vilken hand man vill bläddra. Knappen klickar däremot lite irriterande varje gång man bläddrar. Det går att bläddra genom att vidröra skärmen men menyn öppnas lätt om beröringen är lite felaktig.

Dessa minus kan jag leva med för smidigheten skull. Smidigheten att ha ett stort utbud av böcker på svenska, engelska och finska inom räckhåll. Så trots sina små brister så har jag och min Storytel reader blivit allt bättre vänner under vår första vecka tillsammans.

Det som göms i snö av Carin Gerhardsen

Bild från förlaget

En comeback jag har väntat på är Carin Gerhardsens. Skulle hon hålla nivån vi är vana med från Hammarbyserien? Tre år sedan sista boken i den serien kommer "nystarten" med Det som göms i snö.

En kör för fort på en blixthal väg. En ung kvinna får lift av en okänd och blir utsatt för ett övergrepp. Ett kärlekspar som letar efter en avlägsen plats för sitt möte. En olycka. Alla har passerat olycksplatsen men vem är skyldig?

Det som göms i snö är genialt uppbyggd. Bit för bit avslöjas nattens händelser och just då jag tror mig veta hur det ligger till avslöjas följande pusselbit och allt faller isär igen. En kul detalj är att det inte är någon polis som är i huvudrollen utan karaktärerna avslöjar händelserna. Jag tokgillar! Jag är helt såld.

Carin Gerhardsen är tillbaka med besked och jag ser fram emot nästa bok. Tack till Bookmark förlag för läsexemplaret!

Mycket jobb men också lite läsning

Det ser ut att bli mitt bästa bokår någonsin samtidigt som jag jobbar mer än jag någonsin gjort. Sedan början av året har jag jobbat med projektet att ta i bruk och planera flytten till det Nya barnsjukhuset i Helsingfors. Normalt jobbar jag som diabetesskötare på den gamla Barnkliniken. Det här året har varit en unik upplevelse. Aldrig kunde jag ana vilka arbetsuppgifter en sjukskötare kan "utsättas" för. Det har varit utmanande, kaotiskt, intressant, jobbigt, roligt och så mycket mer. Vi är en grupp vårdare hopplockade från Barnklinikens olika enheter. Jag kände ingen i gruppen från tidigare men senast idag konstaterade vi att vi har en jättebra grupp och vi har blivit goda vänner. Vi har roligt tillsammans samtidigt som vi tacklar "bergen" som reser sig framför oss.

Idag firades den officiella invigningen av sjukhuset. En fin fest med presidenten med fru på besök. Det är nu 11 dagar tills de första patienterna kommer till Nya barnsjukhuset. Det är "min" enhet som flyttar in först, vilket gör att mina uppgifter kulminerar just nu. Det innebär långa arbetsdagar, en massa trådar att hålla i och nysta upp. Jag har aldrig varit den som har samlat på mig övertid. Nu har jag ändå fått ge mig och jobbat tiotimmars dagar var och varannan dag. Det är ändå bara knappt två månader kvar av projektet, sedan ska väl livet återgå till lite mera normala arbetsdagar. 

Trots (eller tack vare?) att arbetsdagarna har varit långa och tunga och ingen ork finns kvar på kvällen har jag hunnit läsa en hel del. Jag märker ändå att orken och tiden inte räcker till till att blogga om allt jag läser. Det blir något inlägg om recensionsexemplar ibland, men jag skulle så gärna skriva lite mera. Jag har ändå lärt mig att acceptera att det blir som det blir med bloggen. Jag skriver ett inlägg när jag känner för det och blir glad om någon hittar hit och läser. Tack för att just du hittade hit idag!

Den åttonde tärnan av Eva Frantz

Svenskfinlands radioprofil och författare Eva Frantz fjärde bok, Den åttonde tärnan, gavs ut för någon dag sedan. Boken är del två i serien om äldre kriminalkonstapel Anna Glad.

En vinterbadare stöter på en obehaglig överraskning då han tar sig ett dopp en kylig morgon. En kropp hittas i vaken. Är det en olyckshändelse eller finns det ett samband med en tragedi som gick av stapeln för över trettio år sedan?

Eva Frantz böcker genomsyras av författarens eget språk. Det är ordval och formuleringar som jag kan höra sägas med hennes egen röst. Då Eva Frantz är en välkänd radioprofil och har en bekant röst hör jag historien läsas upp av henne medan jag läser. I Den åttonde tärnan kan jag tidvis tycka att det blir lite för mycket av det goda. Lite väl mycket tossigheter och tassigheter. Inte i handlingen men nog i språket i boken och jag märker att jag tidvis stör mig lite på det.

Texten flyter bra på ändå, man läser gärna vidare. Anna Glad håller på att återhämta sig från sitt uppbrott från sambon och går väl igenom något som kan kallas en kris. nojar om utseende, vikt och kläder. Jag hoppas att hon i nästa del fått lite mer självförtroende och kan släppa nojorna.

Historien är riktigt bra. Tyvärr blir den lite i skymundan under Glads personliga virrvarr av tankar. Jag hade önskat att själva "deckarhistorien" hade utvecklats och bearbetats lite mer. Handlingen är en aning spretig, jag har lite svårt att hålla reda på nutid och dåtid ibland. Ljusbärerskans roll förstår jag inte förrän riktigt i slutet och jag hade gärna läst lite mer om det.

Summa summarum är Den åttonde tärnan lättläst och underhållande. Jag kommer nog också i framtiden att läsa böckerna om Anna Glad.

Tack till Schildts & Söderströms för läsexemplaret!

Skallra - snäppet för otäck?

Bild från förlaget

"En psykopat mer skrämmande än Hannibal Lecter rör sig på Londons gator. Han planerar allt i minsta detalj och lever två helt olika liv. I det ena är han som vem som helst. I det andra är han föreståndare för sin familjs ytterst makabra museum."

Så börjar baksidestexten på Fiona Cummins debutbok Skallra (Rattle). Hm, knappast nu ändå som Hannibal Lecter tänkte jag och öppnar kavat boken. Ganska snart får jag äta upp mina tankar. Det är obehagligt, rysligt. På snäppet till för otäckt faktiskt. Jag är inte jättekänslig och kan inte minnas när jag senast skulle ha känt en riktig motvilja mot en bok men Skallra går över min gräns. 

Ändå, just som jag överväger att sluta läsa vänder det och blir mindre obehagligt, mera spännande. Det gör att boken får två stjärnor på Goodreads av mig. För det blir bättre mot slutet. Kanske jag är extra känslig av någon anledning så rata inte boken pga det jag skriver. Har du läst boken? Vad tyckte du? 

Tack till Modernista för läsexemplaret!

Själarnas ö av Johanna Holmström

Johanna Holmström är en etablerad finlandssvensk författare. Själarnas ö är femte boken hon gett ut och den första som jag läst. En liten kuriosa är att Holmström är uppväxt alldeles nära där jag bor nu. Jag tvekade länge innan jag läste boken trots att jag hört mycket gott om den, skulle den vara för grym och påträngande?

Själarnas ö bygger på en avhandling av Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling "Diagnosticering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944". I inledningsorden av boken beskriver Holmström grymma metoder som franska läkare hade på 1700-talet och det går en liten rysning igenom mig, är detta vad boken innehåller? Som tur var det inte riktigt så illa. Det är grymma människoöden, grymma vårdmetoder men också värme och mänsklighet.

I Själarnas ö får vi möta Kristina. Kristina som genast i början av boken dränker sina två barn för att hon inte orkar ta hand om dem och blir skickad till Själö. Året är 1891. Vi får också möta Elli som 1934 förblindas av kärleken och begår brottsliga handlingar. Då hon blir fast och kärleken kommer undan förlorar hon vettet och hamnar på Själö. Den tredje huvudkaraktären i boken är vårdaren Sigrid som dedikerar sitt liv till att vårda kvinnorna på ön.

Johanna Holmström har i boken gett liv åt sina karaktärer. Verkligen gett liv åt dem. På ett stillsamt sätt beskrivs kvinnorna och händelserna så att man tar dem till sig. Det är grymma människoöden och man känner verkligen med dem.

Språket i boken är vackert, det är lätt att föreställa sig kvinnorna och platsen de befinner sig på. Efter att ha läst boken skulle det vara oerhört intressant att åka ut till Själö och se platsen med egna ögon.

Själarnas ö är en viktig bok. Tack Johanna Holmström för att du skrev boken. Har du inte läst den ännu så bör du göra det.

Kidnappad av S.B. Caves

Det är alltid lite spännande att läsa debutböcker. Håller boken måttet? Är den bra? Kidnappad är S.B. Caves debutbok. Och visst håller den måttet. Han har helt klart inspirerats av Amerikanska thrillerförfattare och Kidnappad går i samma anda. Men jag gillar Linwood Barclay och Karin Slaughter. Och jag gillar också Kidnappad.

På tioårsdagen för dottern Autumns försvinnanade får Francine ett meddelande instucket under hennes dörr. "Jag vet var hon är" står det på lappen. Följande dag kontaktas hon av en tjej som vet saker som bara någon som känner Autumn kan veta och Francine inleder en desperat jakt efter sin dotter.

Det är Hollywood-stuk över historien och jag kan tro att någon kan störa sig på det. Boken är ändå välregisserad, nerbantad till 272 sidor, så det blir inte för mycket av det goda. Det är spännande (inte jättetrovärdigt) och underhållande och bladen vänder nästan sig själva. Igen en bok att ta med sig till stranden!

Tack till Modernista för läsexemplaret!