Döden ingen ser av Anne-Marie Schjetlein

Bild från förlaget

Operationssjuksköterskan Anne-Marie Schjetlein kanske snart kan sluta sitt dagsjobb och ägna sig åt skrivande på heltid. Då den tredje boken kommit ut och fått lysande recensioner kan man nog börja tala om en etablerad författare.

Döden ingen ser är den tredje boken om kirurgen Andreas Nylund. Vi har fått träffa de flesta karaktärerna i de tidigare böckerna. Andreas tycks inte bli av med sitt förflutna men det verkar som om en lite vändning ändå är på gång.

Den allt mer pressade arbetssituationen har lett till flera vårdfel. Dessa vårdfel mörkläggs och slutligen leder de till att flera personer dör. Mycket mer än så kan man inte säga om handlingen utan att spoila.

Som sjuksköterska gillar jag att läsa böcker som utspelar sig i sjukhusmiljö. Det är bekant och hemtamt. Det finns ändå en liten risk att man blir besviken, att ens förväntningar blir för höga. Jag blir ändå inte det, trots att jag hade önskat att handlingen lite mer cirklade kring Lex Maria anmälningarna. Nu blev de lite på sidan om. Bokens handling och händelser kompenserar ändå detta. Det tar ordentligt fart i den sista tredjedelen och då kan jag inte lägga boken ifrån mig.

Summa summarum kan man säga att Anne-Marie Schjetleins böcker är medryckande deckare utan att vara alltför blodiga. Det händer hemska saker men den lite känslige läsaren kan gott och väl läsa hennes böcker. Den psykologiska spänningen byggs upp an efter för att kulminera i en explosion på slutet.

Tack till Bokfabriken för läsexemplaret!

Den tiden på året och Emelie Schepp till Finland

Bild från fb-avenemanget

Facebookflödet fylls av inlägg där förlagen visar sina boklådor inför bokmässan och fellow bokbloggare planerar bloggmiddagar och träffar. Författare presenterar sina monterprogram och seminarier. Det är just då man undrar varför i hela vida världen man inte själv är på väg till Göteborg  om en dryg vecka. Då man slår fast höstens program känns det som ett förnuftigt beslut att inte åka till bokmässan men nu förstår jag inte alls mitt resonemang. Jag vet inte om sociala media gör situationen bättre eller sämre.

Lite kan jag lindra min mässlängtan inkommande onsdag då det på Akademiska bokhandeln i Helsingfors ordnas en Deckarlandskamp mellan Sverige och Finland. På scenen står Emelie Schepp, Eva Frantz och Max Seeck. Emelie är aktuell i Finland med sin andra bok som kommer ut på finska. Kul att hon vill komma och lansera också den här! Jag har precis tipsat två av mina arbetskamrater att läsa hennes böcker och båda gillar dem! Eva Frantz bok Blå villan kom ut på både finska och svenska samtidigt, ett bra drag av förlaget. Max Seeck har jag inte läst, men i den finska fb-deckargruppen är hans böcker omtyckta. Kanske man borde läsa en bok på finska också detta år?

Hjärtslaget i Rosengädda av Emma Hamberg

Bild från förlaget

Länge, länge har jag väntat på en ny Rosengädda-bok. Då jag äntligen fick den i min hand släppte jag allt annat och bara sträckläste. Jag skrattade, grät lite och myste om vartannat. Emma Hamberg gjorde det igen. Boken är en fullpott, liksom de övriga böckerna i serien om Rosengädda också har varit.

Vi får träffa Tessan, Farbod och Marta och alla andra gamla bekanta. Bror och Flatan flyttar in i stationshuset då de båda drabbats av hjärtesorg. Tessans restaurang är stängd för reparation efter att det regnat in i den och hon har inte riktigt hittat sin uppgift i samhället Rosengädda som nuförtiden blomstrar. Hjärtesorger blandas med övergivenhetskänslor och det blir ett litet kaos, ett kaos i bästa Rosengäddastil.

Det går inte att inte älska Rosengädda. Alla underbara människor som får vara precis dem de är. Jag är helt varm i hjärtat medan jag läser och det enda som grumlar läsningen är vetskapen om att detta är sista boken i serien. Vi kommer inte att återvända till Rosengädda. Alla borde läsa böckerna om Rosengädda. Trots sin komiska stil finns det ett viktigt budskap i böckerna, ett budskap som vi allra minst i dagens samhälle behöver ta till oss. Varje människa är viktig och ska accepteras som den hen är. Och kärlek och acceptans kan göra under.

Tack till Emma Hamberg för Rosengädda-serien och till Piratförlaget för att ni gett ut böckerna. Tack också för recensionsexemplaret!

Angivaren av Jan-Erik Fjell

Bild från förlaget

Norges nya Jo Nesbø har det sagts om Jan-Erik Fjell. Och visst kan jag hålla med om att det finns vissa likheter. Jag är nog inte riktigt redo att ropa ut det budskapet över hustaken, det är stora stövlar att stiga i. Förstå mig rätt, Angivaren är bra, har en intressant historia med två historier som man anar att ska flätas samman. Det tar en stund innan det händer, men då det börjar närma sig upplösningen blir det riktigt spännande.

Anton Brekke från kriminalpolisen kallas till Fredrikstad för att utreda mordet på Norges rikaste man. Mordet ser ut att ha ekonomiskt motiv bakom sig men det visar sig snart att den tråden inte leder någon vart. I stället visar ledtrådarna till New York och händelser från 1960-talet. Anton tampas med sitt spelberoende och försöker hålla sig flytande. Han tar den unga polisaspiranten Magnus under sina vingars beskydd och tillsammans nystar de sakta men säkert upp trådarna.

Jan-Erik Fjell lyckas bra med sin deckardebut, både med själva historien och karaktärerna. Jag blir sugen på att läsa del två, Smugglaren, som kommer ut nu i september. Boken är inte rå och överdrivet våldsam, vilket ger den pluspoäng.

Tack till Harper CollinsNordic för recensionsexemplaret!

Vad heter ångest på spanska av Michaela von Kügelgen

Bild från Förlaget

Jag är riktigt glad över den finlandssvenska utgivningen den här hösten. Först var det Eva Frantz lyckade tvåa och nu Michaela von Kügelgens debutbok Vad heter ångest på spanska. Båda böckerna håller internationell standard.

25 år gamla Erika är nyutexaminerad jurist och har en sambo och egentligen allt man kan önska sig. Ändå känner hon sig inte nöjd med tillvaron. Förhållandet havererar och hon reser till Ecuador för att komma ifrån allt som fallit över henne därhemma. Resan blir inte vad hon tänkt sig och det visar sig vara svårt att fly känslorna och tankarna.

Jag har lite i smyg följt med författarens skrivprocess på hennes blogg kuggeskriver. Jag gillar språket, miljöbeskrivningarna och att det fanns såpass olika karaktärer i boken (trots att jag kanske inte helt fullt ut älskar dem alla). Erika råkar ut för en hel del under sin resa och till en viss del kan jag känna igen mig själv då jag som 22-åring for iväg för att jobba till London. Min tid där kan inte alls jämföras med Erikas men jag känner igen tankarna och funderingarna. Jag hade ingen kris men visst tyckte man att man var odödlig och klarade av vad som helst.

Boken är lättläst och man läser den snabbt. Det känns som om den var riktad till lite yngre läsare men en 40+:are njöt också av den. En riktigt bra debut med ett synnerligen snyggt omslag.

Tack till Förlaget för recensionsexemplaret!

Tapaamisessa Emelie Schepp

Elokuun alussa kävin Gotlannissa, Crimetime Gotland dekkarifestivaaleilla. Siellä minulla oli ilo ja kunnia saada juttutuokio Emelie Scheppin kanssa, yksi Ruotsin johtavista dekkarikirjailijoista. Kirjoitin jutun tapaamisesta ja Emelie kysyi voisinko kääntää sen myös suomeksi. Siksi tässä kerrankin teksti suomeksi minun blogissani. Pyydän etukäteen anteeksi kielioppivirheitä. Teksti on vapaasti käännetty, ei ihan sana sanalta.

Emelie Sheppiltä on näinä päivinä Ruotsissa julkaistu neljäs kirja syyttäjä Jana Bertzeliuksesta. Suomeksi on julkaistu ensimmäinen kirja, Ikuisesti merkitty ja toinen, Valkoiset jäljet julkaistaan syyskuussa.

Olen jo muutaman kerran aikaisemmin tavannut Emelie Scheppin ja joka kerta hämmästyn siitä miten mukava ihminen hän on ja miten helppo hänen kanssa on jutella. Tuntuu vähän siltä että tunnen hänet. Juttelimme niitä näitä ennenkuin tulimme aiheeseen kirjoittaminen ja kirjat syyttäjä Jana Berzeliuksesta.

Emelie kustansi ensimmäisen julkaisunsa itse. Kirja Ikuisesti merkitty (Märkta för livet) tavoitti suuren suosion ja pian kustantamo nappasi Emelien. Tänään hän on suuren kansainvälisen kustantamon Harper Collinsin kirjailija. Emelie on kirjoittamisessaan turvallinen ja tietää mitä haluaa mutta toteaa että kustantamon tiimistä on suuri apu. Vaikka on hyvä olla nöyrä ehdotuksille on kirjailijalla kuitenkin viimeinen sana jotta kirjasta tulisi mahdollisimman hyvä. Kannattaa kuitenkin luottaa vaistoonsa.

Tällä hetkellä Emeliellä on sopimus kustantamon kanssa kuudesta kirjasta mutta ilokseni Emelie kertoi että hänellä on useampi tarina sisällään. Toivottavasti hän saa sopimuksen myös jatko-osille. Luulisin että se ei ole ongelma! Emeliellä on perustarina Janasta selvillä itsellään, mutta ei ole hahmotellut paperille mitä tulee tapahtumaan missäkin kirjassa, koska hän ei vielä tiedä kuinka monta kirjaa Janasta tulevaisuudessa tulee. Tämän takia tapahtumat kehittyvät sitä mukaan kuin uusia kirjoja ilmestyy. Emelie tietää mihin asti hän haluaa päästää Janan joka kirjassa mutta kirjassahan on ne muutkin tapahtumat kuten rikos ja sen tutkinta joten on tärkeä pitää punainen lanka koko kirjan läpi, varsinkin kun on kyse sarjasta. ”Kaikkia hahmojahan ei voi murhata ja sitten aloittaa alusta” Emelie naurahtaa. On tärkeää että hahmot kehittyvät ja saavat haasteita jotka ratkotaan koko sarjan aikana tai sitten vain yhdessä kirjassa. Haasteellista on saada kaikki palikat paikalleen.

Emelie kertoi että on vaikeaa päästää kirjasta irti kun se lähetetään painettavksi. Kun kirjailija on uppoutunut kirjoittamiseen hän elää hahmojen kanssa ja tuntuu tyhjältä luopua heistä. Hahmot seuraavat Emelien uniin. Hän on useita kertoja nähnyt unta siitä miten hän itse tappelee, ominaisuus joka on todella kaukana Emelien luonteesta.

Kun juttelemme vapaa-ajasta ja perhe-elämästä Emelie sanoo että hän kokee että häenllä on sopivasti aikaa perheelle vaikka kirjoittaakin uutta kirjaa. Emelie kirjoittaa kotona kellarissa joten hän on kotona kun lapset tulevat koulusta. Hän kirjoittaa strukturoidusti 8–17 mutta muokkausvaiheessa työpäivät saattavat venyä jopa 20-tuntisiksi. Tämä vaihe kestää kuitenkin vain rajoitetun ajan joten Emeilen mielestä tämä ei ole ongelma. Kun kirja julkaistaan on toinen intensiivinen työvaihe joka tarkoittaa paljon matkustamista. Emelie pyrkii matkustamaan miehensä Henrikin kanssa ja heillä on hyvä verkko jotka huolehtivat parin lapsista matkojen aikana. Nämä matkat ja muut työtehtävät kirjan parissa kestävät rajallisen ajan ja Emelie tietää että kohta on taas enemmän aikaa perheelle. Kunnes kaikki alkaa taas alusta seuraavan kirjan kanssa. (Mielestäni tämä saisi tapahtua mahdollisimman pian)

Kirjailijana oleminen ei tarkoita ainoastaan kirjoittamista tänä päivänä. Asiaan kuuluu paljon julkisuutta. Samalla kirjailijan on tärkeää priorisoida kirjoitusaikaa jotta kaikki aika ei kulu muihin tehtäviin. Henrik on Emelielle suuri apu koska hän hallitsee Emelien kalenteria ja tapaamisia. Tämä vapauttaa Emelielle enemmän aikaa kirjoittamiseen.

Emelien mieletä ei ole raskasta olla julkinen henkilö. Hän nauttii tapaamisista lukijoiden kanssa ja haluaa pitää matalan kynnyksen heihin (meihin). Hänhän on vaan tavallinen ihminen, tavallinen lukija. Arvostan sitä että Emelie haluaa olla lukijoiden käytettävissä jotta jopa minä uskallan jutella hänen kanssaan. Emelie haluaa tavata ja jutella lukijoiden kanssa, ei vaan tunnin verran kirjoittaa allekirjoituksia kirjamessuilla. Mieluummin hän seisoo koko päivän messuilla ja juttelee ohikulkijoiden kanssa.

Kannattaa käydä tapaamassa Emelie kun hän tulee Suomeen syyskuun loppupuolella. Hän on lämminhenkinen, avoin ja sydämmellinen ja hän on oikeasti iloinen siitä että me luemme hänen kirjojaan.

Olen iloinen ja kiitollinen hetkestä jonka sain viettää Emelien ja hänen miehensä Henrikin kanssa. Olen tässä blogissani 21.8 julkaissut arvosteluni sarjan neljännestä kirjasta, Pappas pojke. Ellet ole vielä lukenut Emelien kirjoja, olet onnekas. Sinulla on nimittäin erittäin hyvä kirjasarja lukematta. Tiedät varmasti tunteen kun melkein toivoo että ei olisi vielä lukenut sarjaa ja saisi uppoutua siihen. Se tunne.

Blå villan av Eva Frantz

Bild från förlaget

För ganska jämt ett år sedan debuterade Eva Frantz med feelgooddeckaren Sommarön. Den var bra, men lämnade lite att önska gällande intrigen och upplösningen. Nu ett år senare har författaren rättat till dessa brister.

Blå villan är en mysig deckare som utspelar sig i den lilla staden. Kommissarie Anna Glad får i uppgift att utreda brottet där den berömda lifestylebloggaren Becca blivit nedslagen i sitt hem. Hennes fem år gamla son Bruno hittas mitt på landsvägen av ett ungt par som är på väg hem från en fest, han har mitt i natten gått för att hitta hjälp när mamma ligger och sover och är kletig. Det visar sig att Becca har blivit hotad till livet i kommentarsfältet i sin blogg. Anna Glad letar efter ledtrådar tillsammans med kollegan Peter och försöker samtidigt få rätsida på sitt eget lite småtrista liv med en arbetslös sambo som bara spelar tv-spel dagarna i ända.

Blå Villan är en snäll deckare. Intrigen är riktigt skickligt upplagd och upplösningen får med råge godkänt. Eftersom Eva Frantz till vardags hörs i den ena finlandssvenska radiokanalen här i Finland så känns det som om jag känner henne. Jag läser boken med hennes röst, som om hon berättade för mig. Texten är genuint Evas, de små finurligheterna som man hör i hennes tal på radion känns också igen i boken. Det gillar jag. Jag gillar också karaktärerna i boken. Lilla Bruno som skildras precis som en femåring är. Och den lilla staden, lite sömnig stad med inte så mycket aktivitet, jag ser en viss liten stad framför mig. Jag gillar det vanliga, lugna lite så där finlandssvenska som boken genomsyras av. Anna Glad är en helt vanlig kvinna med vardagliga problem. Jag ser fram emot att följa henne i kommande böcker. För Blå villan är första delen om kommissarie Anna Glad står det på förlagets hemsida. Det utlovar ju flera böcker.

Tack till Schildts & Söderströms förlag för läsexemplaret!