Brick Lane

Monica Ali är en brittisk författare med rötter i Bangladesh. Hennes debutroman Brick Lane utkom redan 2003. Den finns översatt till svenska, jag läste den på engelska. Boken handlar om Nazneen, som som 18 åring hamnar i London hos en dubbelt äldre man genom ett arrangerat äktenskap. Landet, kulturen och miljön är helt främmande för henne. I boken får vi följa med hur hos långsamt integreras i samhället. Hon blir vän med en annan asiatisk kvinna, som hjälper henne att förstå det nya samhället och dess seder. Nazneens man är pompös och vänlig och full av planer som aldrig kommer att bära frukt. Sakta men säkert söker sig Nazneen ut från lägenheten. Hon möter rasism och politiska upplopp. Hon möter en man som hon blir förälskad i och inleder ett förhållande med. Då Nazneens man börjar planera familjens återflytt till Bangladesh upplever Nazneen att hon måste bryta sig loss.

Parallellt med Nazneens historia får vi också följa med systern Hassinas liv kvar i Bangladesh. Systern gifter sig av kärlek, men bryter sig senare loss från sin man och hamnar i svåra situationer. Hassinas liv följer läsaren genom de brev som hon skriver till Nazneen.

Boken är mycket välskriven. Den är full av detaljer, allting beskrivs med samma inlevelse. Jag önskar ändå att jag hade läst boken på svenska. Vanligtvis föredrar jag att läsa böcker på engelska, men engelskan i den här boken var ganska svår. Det var många främmande ord, jag saknade ordlistefunktionen från Kindlen medan jag läste. Dessutom vet jag inte varför systerns brev var skrivna på dålig engelska, ni vet sådan där engelska som personer från Asien bryter på. Det blev ganska tungt att läsa de tidvis långa breven på en hackande engelska.

Brick Lane är en vacker berättelse. En berättelse som öppnar ögonen. Den utspelar sig mellan åren 1985 och 2002, alltså ändå relativt i nutid. Jag förundras hur de kulturella skillnaderna är så märkbara också under en tid då jag själv bott i London. Tänk att man är så blind för sina medmänniskor, att man bara ser sig själv och sin egen situation. Trots att jag flera gånger medan jag läste boken tänkte ge upp är jag glad att jag läste boken till slut. En annorlunda bok, värd mer uppmärksamhet.

Drömpärmar

Har länge tänkt skaffa mig pärmar (heter det så? Kallar det i alla fall för pärm i det här inlägget- korrigera mig ni som är klokare...) för pocketböcker, ni vet sådana där som skyddar pocketen litegrann när man har med den i handväskan och plockar fram den och lägger tillbaks den. Ibland kan ju pocketen slitas rätt så ordentligt innan man läst klart den, speciellt om man bara hinner läsa korta snuttar på bussen, tåget eller i väntrummet till tandläkaren. Min stads lokala bokhandel hade inga sådana här pärmar då jag var inne där och rotade senast. Igår var jag med min syster till Helsingfors och hittade pärmarnas pärm! I Akademiska bokhandelns Ordning och reda avdelning stod Pärmen och väntade på mig. Alldeles ljusrosa. Visst är den läcker?

Tävling hos Massor av ord

Jag är med och tävlar om ett bokpaket hos bloggen Massor av ord. Det är en massa tävlingar på gång i bokbloggosfären. Jag brukar ganska ivrigt delta, men hittills har inte lyckan stått mig bi... Men kanske denna gång?

Roligare hushållssysslor med en bok i öronen

Så har då också jag kommit mej för att lyssna på en ljudbok. Helt på måfå lånade jag Karin Alvtegens Skam från biblioteket för en tid sedan. Har sedan snuttlyssnat på den medan jag plockat körsbär, lagat mat, vikt tvätt. Måste nog säga att jag är positivt överraskad. Det gick bra att hålla koncentrationen uppe fast jag gjorde annat medan jag lyssnade. Det var 100% roligare att plocka körsbär med en röst i öronen trots att sladden till hörlurarna ibland trasslade in sig i grenarna...

Bibliotekets urval på ljudböcker är inte vidare stort, dessutom är de på cd och inte i mp3-format. Det betyder att det är en hel del jobb att göra innan man har boken i mp3-spelaren. Min (vår) mp3-spelare är dessutom gammal och med ett litet minne, så jag fick inte in hela boken på en gång. Det störde egentligen inte, för när man väl har in skivorna på datorn är det inte så stort jobb att få in dem på spelaren.

Nu får jag ta mig en ny tur till biblioteket, för nu känns det urtrist att syssla på här hemma när jag inte har någon bok att lyssna på samtidigt. Ännu är jag inte beredd att betala för ljudböcker, men vem vet vad man tycker i framtiden...

Vad jag tyckte om själva boken? Den var definitivt läsvärd- värd att lyssna på. Har inte läst Karin Alvtegen förut, visste inte alls vad jag hade att vänta mig. Boken var annorlunda, men bra. Vad den handlar om kan du läsa här.

No rest for the dead

Mastodontprojektet No Rest for the Dead, skriven av inte mindre än 26 världskända författare, kunde ha blivit en flopp. Kunde också ha blivit en succé. Jag tycker att det luter lite mer åt succé-hållet, men når ändå inte riktigt helt fram. Men för att ta det från början.

Museiintendenten Christopher Thomas blir mördad och hans fru Rosmary blir misstänkt för mordet, dömd och avrättad. I sitt testamente uttrycker hon sin önskan att det tio år efter hennes avrättning ska hållas en minnesstund för henne i muséet. Jon Nunn, ex-polisen som löste fallet för tio år sedan, har i tio års tid burit på misstanken att det trots allt inte var Rosmary som mördade sin man. På minnesstunden samlas alla som varit nära anknutna till paret Thomas. Utan att avslöja för mycket, börjar saker och ting hända. Slutet av boken, lösningen, gick att räkna ut något kapitel i förväg, trots att författarna slutar sina kapitel genialt mitt i händelserna.

Det att boken är skriven av så många författare gör den lite hoppig. Det är lite jobbigt att hålla reda på de olika karaktärerna, jag vet fortfarande inte om det igenom hela boken var samma jag-karaktär i de olika kapitlen. Man ser skillnaden på författarna, men det tycker jag att är helt ok i ett projekt som detta. Skojigt var också det att Kathy Reichs skrivit kapitlen som innehöll rättsmedicinska fakta, det kändes liksom rätt och riktigt. Summa summarum fungerar boken ändå till slut. Det är definitivt en läsvärd bok, roligt med lite annorlunda upplägg!

Bottennapp

I min ungdom var jag mycket förtjust i Danielle Steels böcker. Jag har en stor samling av hennes böcker, en del på svenska, resten på engelska. Under de senaste åren har jag bara sporadiskt läst hennes böcker. Under ett svagt ögonblick för några veckor sedan köpte jag ännu en, men den får nog lov att bli den sista. Boken Big Girl handlar om Victoria, en storväxt tjej som aldrig blir älskad av sin familj och om hennes resa till att hitta sig själv. I 380 sidor handlar boken bara om allt som går fel i hennes liv. Under de sista 60 sidorna hittar hon äntligen lyckan, en man som älskar henne som hon är. Snacka om deprimerande bok. Vill bara skaka av mig den och ta itu med något smarrigt. Få se vilken av mina olästa böcker ropar högst och fångar mitt intresse. Blir det No rest for the dead, Fladdermusmannen, Aldrig fucka upp eller En oväntad semester? Vilken tycker ni att ska vinna?

Boktokeri som går i arv

Idag har jag spenderat en stor del av dagen med att röja upp i barnens rum. Tro mej- det är en hel dags projekt att städa två barns rum. Speciellt som de under städningens gång hittar leksaker som de glömt att de har och glatt börjar leka med dem mitt under allt städande. Det som i alla fall gladde mej mitt i allt damm och prylar var den ansenliga högen med böcker på sängbordet vid båda barnens sängar. De ser nästan ut som högen vid min säng.

Dottern (6,5år) är inne i en hästperiod. Hon läser allt hon kommer över som handlar om hästar. För att bokhögen inte skulle rasa omkull måste den delas upp i två högar på det lilla sängbordet. Ovanpå de högarna tänkte hon sedan ännu tömma bibliotekskassen, som innehåller ungefär lika många böcker, men jag fick det avstyrt, de fick en egen hög.

Sonen (8år) är läser gärna fakta om olika saker. Pelle Svanslös är också populärt för tillfället. Förra veckan var vi till Gotland. Vi luskade reda på varenda bokhandel i Visby, och kom hem med en helt acceptabel mängd böcker åt oss var. Barnen hittade många böcker som de helt enkelt mååååste ha. Och vem är jag att säga emot? Jag vet så väl känslan när man måste få en viss bok. Eller två. Eller fem.