Oh boy, boken tog tag i mig direkt. Det var otäckt från de första sidorna. Man kan se framför sig karaktärerna och händelserna och ibland mår man lite illa och vill blunda. Jag läste boken på svenska och måste nog ge översättaren Carla Wiberg en eloge. Att få det ruskiga som händer att bli så ruskigt också på svenska kan inte ha varit lätt.
Jag gillar karaktärerna. Colette som inte litar på någon. Cher, femtonåriga tjejen som livnär sig på det hon får tag på. Hossein som väntar på beslut på sin asylansökan. Alla flyr de från något, sin bakgrund. De hamnar alla i samma hus och lär känna varandra. Bara Vesta har bott i huset i hela sitt liv, och hon är lite av en mormor åt alla de andra invånarna.
Någonting mysktiskt händer i huset, en olidlig stank sprider sig. Då hyresvärden inte gör något åt saken utan i stället gång efter gång förs
öker sabotera Vestas boende händer något som gör att invånarna svetsas samman, om än till en början ofrivilligt.
Granne med döden är en sträckläsningsbok. Den är otäck och rå, riktigt ovanligt rå. Det är inte en bok man läser medan man äter. I bussen sneglar jag lite omkring mig, syns det att jag läser något så otäckt? Men oj vad jag gillar! Ibland funderar jag på vad det säger om mig som människa att jag gillar att läsa ruskiga historier. Det är i alla fall helt i motsats till vardagen, och det får man ju vara tacksam för!
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
