While we were watching Downton Abbey av Wendy Wax

Det var hos Linda på bloggen Enligt O som jag läste om den här boken. Jag läste inlägget en gång, tog mig till Amazons hemsida och med bara ett klick hade jag boken i min Kindle. Behändigt.

Vi träffar tre kvinnor som bor i ett gammalt exklusivt hus i Atlanta. Portvakten i huset ordnar filmkvällar där deltagarna tillsammans tittar på Downton Abbey, äter och dricker något med anknytning till England. Det är under dessa kvällar som Claire, författaren som har total skrivblockad, Brooke, tvåbarnsmamman som blivit övergiven av mannen och Samantha, den rika hustrun som ser ut att ha allt, träffas och blir vänner. Tillsammans upplever de en ny sorts vänskap, en vänskap som skapar ett band som tar dem genom några av livets svåraste stunder. Under tiden växer deras gemensamma kärlek till serien Downton Abbey.

Detta kan låta som ytlig underhållningsroman. Det stämmer att den är underhållande. Mycket tack vare att man känner igen karaktärerna från Downton Abbey och det som skrivs om avsnitten de tittar på. Men det är också en bok om vänskap. Den går inte in på djupet, men ibland behöver man bara läsa något som man inte så mycket behöver reflektera över, utan bara njuta av. En lättläst underhållande bok. Perfekt för soliga sommardagar.

Boken finns att köpa bla på Amazon och Adlibris.

Dialekter i litteratur

Vad tycker du om dialekternas vara eller icke vara i böckernas värld?

Veckans fråga i Annikas bokbloggsjerka tar upp ett ämne som jag reflekterat några gånger under våren som gick. Det var då jag läste 1974 av David Peace som jag för första gången riktigt störde mig på språket som boken var skriven på. Det var kanske inte precis dialekt i den boken, men jag vill nog inte läsa en hel bok på dialekt.

Dialekter är ju lite knepigt. Ofta ska man vara väldigt insatt = infödd i dialekten för att förstå vad författaren vill ha sagt. Om man ska vara infödd med dialekten så blir ju målgruppen för en bok skriven på dialekt ganska liten. Så jag ser nog ingen framtid för böcker skrivna på dialekt. Däremot kan det gärna vara små avsnitt/ repliker skrivna på dialekt. Var gränsen går när det blir för mycket är ändå hårfin. Blir det för mycket så orkar man inte läsa, då man kanske inte förstår innebörden i orden. Och då missar man ju en hel del. Så jag flaggar nog för böcker skrivna på "riktig" svenska.

7 böcker under huvudkudden...

... eller vad var det nu man skulle ha under huvudkudden på midsommaren? Jag har i alla fall passat på och bunkrat upp inför helgen. Bunkrat upp med böcker alltså. Jag hade två presentkort kvar från julen och morsdagen så jag tyckte att det började bli dags att använda dem nu. Det vet ju alla att man inte ska spara presentkort för länge, de kan ju försvinna, brinna upp, bli uppätna av dammråttorna eller något annat hemskt. Här ser ni vad jag beställde.

Behövde del 5 och 6 i Roy Grace-serien för att kunna läsa del 7 och 8 som jag redan har hemma. Så de var ju helt självklara val. Och vad är en sommar utan Mari Jungstedt? Adlibris hade ett bra erbjudande på alla gamla Harry Hole-deckare, så jag passade på att klicka hem de fyra följande, del 6, 7, 8 och 9 i serien. Bara böcker som jag behövde, eller hur?

Bloggen tar nu midsommarpaus och återkommer efter helgen. Hoppas ni alla får en massa sköna lässtunder!

Nattsändan av Katerina Janouch

Katerina Janouchs sjätte bok om barnmorskan Cecilia Lind fortsätter där den förra slutade. Modershjärtat slutade med en riktig cliffhander. Cecilia fick en hjärtinfarkt och i början av Nattsländan återhämtar hon sig på sjukhuset efter infarkten. På sjukhuset har hon också tid att tänka över sitt liv och sin relation med John. Cecilias syster Susanna har också förändringar på gång i sitt liv och systrarna svetsas samman allt mer. Efter tillfrisknandet återgår Cecilia till jobbet som barnmorska. Chefsbarnmorskan Tatiana försvinner, och Cecilia börjar göra egna efterforskningar.

Det är en bekant Cecilia som möter läsaren. Man kan skönja hennes illabefinnande (där fick jag till ett riktigt vårdvetenskapligt ord, sjuksötare som jag är...). Jag tycker ändå att ältandet om relationen och äktenskapet får lite väl stor roll i boken. Det händer inget, förrän efter halva boken då Tatiana försvinner och Cecilia börjar utreda försvinnandet. Det är ändå inte riktigt samma Cecilia, hon har inte riktigt entusiasmen i sig, inte som jag minns att hon hade i de andra böckerna.

Nattsländan känns lite som en mellanbok. Kanske kan Cecilia nu gå vidare med sitt liv. Jag saknar beskrivningarna från barnmorskearbetet och så är det något annat som stör mig, men som jag inte kan sätta fingret på. Jag ser fram emot att få ta del av hur det går med Susanna, så nog hoppas jag ändå på en fortsättning.

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Så tuktas en svinpäls av Pia F. Davidsson

För en tid sedan fick jag ett mejl av författaren Pia F. Davidsson som precis gett ut sin första bok. Hon undrade om jag ville läsa den och skriva om den på bloggen. Jag tackade ja och en tid senare hittade jag boken i postlådan. Författaren är uppväxt i Stockholm och har bott bla i Vällingby. När jag var liten bodde min pappas faster i Vällingby, så jag tyckte att det var en ganska kul koppling. Då jag öppnade boken såg jag att den är tryckt på Bookwell, ett tryckeri som bla finns i min stad. Boken börjar med att presentera en av huvudpersonerna, Veera Eloranta, som har rötter i Finland. Närmare bestämt i Sibbo, vilket ligger ca 30 km från Borgå, staden där jag bor. Men det som fick håren att resa sig på mina armar var det att min pappas faster, som bodde i Vällingby, hette Eloranta i efternamn. Precis som karaktären i boken! Ganska många sammanträffanden och kopplingar! Jag var tvungen att skriva till författaren och fråga om allt detta är en slump, och det var det. Kul, men lite spooky.

För att återgå till boken. Så tuktas en svinpäls handlar om tre olyckliga kvinnor, Veera, Miriam och Erika. En sommarkväll i juni hamnar alla tre, främmande för varandra, i samma kolonistuga. Efter att ha styrkt sig med några groggar öppnar de sig för varandra och berättar om sina hopplösa livsöden för varandra. De besluter sig för att tillsammans hjälpa varandra att rätta till orättvisorna. Tre komplicerade projekt tar form och de nyfunna vännerna går in för att utföra projekten. Ett av projekten är betydligt farligare än de andra och om någonting går fel riskerar vännerna fängelse.

Då jag fick boken i min hand suckade jag lite över hu
r tjock den är. 521 sidor. Jag kom ändå igång med den med en gång och drogs fort in i handlingen. Det är ganska många personer att hålla reda på, men var och en är så väl beskrivna att det målas upp en bild för läsaren. Jag roas av Veeras typiska finska sätt, spontant och rakt på sak säger hon vad hon tycker och tänker. Om det verkligen är så som alla Finländare gör, må vara osagt. Det att hon stup i kvarten säger "makkara" (korv) i stället för att svära, är en stor fördel för hennes karaktär. Finländare är kända för att svära högt och ljudligt, men det är inget jag vill läsa. Därför passar "makkara" mycket bättre.

Boken är underhållande. Jag skrattar till vid flera tillfällen. Det blir också riktigt spännande i ett skede. Som läsare engageras man att heja på vännerna när de urför sina uppdrag. Det är positivt att författaren inte avslöjar för mycket om de olika uppdragen för tidigt, på så sätt hålls intresset uppe. Boken är lättläst. Språket flyter bra på och trots sina 500+ sidor går det ganska snabbt att läsa boken.

Så tuktas en svinpäls är inte en bok som jag spontant hade plockat ur hylla i bokhandeln. Jag är ändå jätteglad att jag fick möjligheten att läsa boken. Den visade sig vara både rolig, spännande, underhållande och medryckande.. Riktigt bra sommarläsningsalternativ. Jag hoppas att många får upp ögonen för boken och läser den. Själv ser jag fram emot en fortsättning.

Tack till Pia F. Davidsson och Hoi förlag för recensionsexemplaret!

Kommande jubileum

Nästa år skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år. Bemärkelsedagen kommer säkert att uppmärksammas bäde i Finland och utomlands. I dagens lokaltidning läser jag att också min stad, Borgå, ska uppmärksamma jubileet. Tove Jansson tillbringade sina somrar på ön Klovharun utanför Borgå. Därför vill nu Borgå uppmärksamma 100-årsdagen. Det utlovas föreläsningar och seminarier, konserter och filmförevisningar. Jag ser fram emot att få vara med om något litteraturrelaterat i hemstaden.

Tove Janssons stuga på Klovharun

Andra andningen av Sofie Sarenbrant

Första juni. Vädret är kallt, kallare än på julafton. Löparna som har infunnit sig till startstrecket till Stockholm maraton är utrustade med sopsäckar och paraplyer för att skydda sig från det iskalla regnet. Endast fem minuter efter start faller en man ner skadad, blödande. Han förs till sjukvårdstältet för första hjälp men dör senare av sina skador. Det är det första dödsfallet i Stockholm maratons historia. Polisen Emma Sköld befinner sig längs med maratonrutten för att heja på sin syster som för första gången springer maraton. Hon har ledig dag, men då ett andra offer hittas längs med rutten dras hon med i utredningen. Om gärningsmannen finns bland löparna kan det också finnas en risk att det blir fler offer. Polisen står inför en till synes omöjlig uppgift att hitta gärningsmannen innan loppet är över.

Jag har gillar Sofie Sarenbrants tidigare böcker, och den här håller också måttet. Andra andningen är nog den bästa boken hittills. Det är spännande och underhållande, håller högt tempo. Det är lättläst, luftigt, en sträckläsningsbok perfekt för hängmattan eller stranden helt enkelt. Det är ganska kul att boken utspelar sig i exakt sådana förhållanden som det var förra året under Stockholm maraton. För övrigt kan jag inte påminna mig om någon annan bok som utspelar sig under ett maratonlopp, plus också för det! Jag hade gärna fortsatt med följande bok direkt, men jag lär ska få vänta ett tag.

Tack till Damm förlag för recensionsexemplaret!