Nostalgi

Jag har visst tidigare skrivit om biblioteket jag var stamkund på i min barndom. Då jag inte längre bor i samma stadsdel och nuförtiden har två andra bibliotek närmare där jag bor, så blir det inte av att besöka just det här biblioteket. Igår hade jag ändå vägarna förbi då jag var och handlade mat medan dottern var på sin ridlektion. Jag hade några minuter över och såg att biblioteket var öppet, så jag gick in. Det är ca 20 år sedan jag senast varit till det biblioteke, förutom något enstaka besök i början av 2000-talet. Det mesta var som förut. Ett antal datorer har kommit till, de fanns inte i min barndom...:) Skönlitteraturen var på samma ställe som förut, likaså barn- och ungdomsböckerna. Då jag skulle gå ut och gick förbi lånedisken utbrast bibliotekarien; "Men det var länge sedan!" Hon kände igen mig! Tänk vad kul! Hon var bibliotekarie där redan då jag var stamkund där och senare min handledare då jag gjorde min arbetslivspraktikperiod på biblioteket i slutet av 1980-talet. Vi pratade en stund innan jag var tvungen att rusa iväg till stallet och hämta dottern. Men det kändes bra att vara ihågkommen. Tänk vad lite det behövs för att värma en boktoks hjärta:)

Kärlek:)

Dottern fyllde 8 år idag. På bokmässan köpte jag en bok av Susanne McFie, fick den signerad. Jag tom vågade ge henne mitt visitkort för bloggen! Idag då dottern berättade för sina kompisar vad hon fått för present poängterade hon extra att boken hon fick var signerad av författaren. Det värmer en boktoks hjärta. Då dottern ännu ritar följande teckning, vill hjärtat nästan svämma över...:)

Bokbloggsjerkadags

Det är flera veckor sedan jag varit med i Annikas jerka, så jag känner att det är dags nu igen. Veckans fråga är den här gången två frågor:

"Det har väl knappast gått någon förbi vem det var som vann Nobelpriset i litteratur, och en av veckans frågor är naturligtvis om det var rätt person som kammade hem priset?

I dag kom jag hem från biblioteket med hela famnen full av böcker, och det beror inte på att jag är utan läsning, utan det hänger helt enkelt ihop med att jag är beroende av böcker. Vilket leder oss till fråga nummer två: hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?"

Nobelpriset har jag inget större intresse för. Sällan har jag ens känt igen namnet på den som vunnit. Jag är nog bara en sådan här vanlig "ickeutbildad" bokälskare. Så jag kan inte alls uttala mig om huruvida det var rätt person som kammade hem priset.

På fråga två har jag ett kort svar. I nedre våningen finns 36 olästa böcker, i övre våningen ca 10 till. Dessa böcker stressar mig inte alls, de är en trygghet. Snarare börjar jag tycka att att-läsa högen börjar bli lite väl liten. Jag gillar när man har att välja mellan. Så då är ca 46 böcker inte sååå mycket...

 

Ni älskar dem inte av Belinda Bauer

Dagen efter att jag fått Belinda Bauers bok som recensionsexemplar i digitalt format gick min Kindle sönder. Tala om otur... Eftersom jag så väntat på den här boken, kunde jag inte vänta tills jag skaffat mig en ny läsplatta. Så jag satte igång och läsa på datorn. Jag läste med Calibre, programmet man använder då man vill konvertera e-böcker till Kindle-format och föra över dem till läsplattan. Jag måste säga att det fungerade riktigt bra att läsa på datorn, men nog saknar jag Kindlen.

Bok tre av Belinda Bauer är helt klart bäst hittills, enligt min mening. Vi återser bekanta personer från tidigare böcker, och lär också känna några nya. Så om du inte har läst de första två, Mörk jord och Skuggsida ska du nog göra det före du läser den här.

Barn försvinner från bilar. Kidnapparen lämnar efter sig en lapp där det står "Ni älskar dem inte". Polisen har inga spår och hängs ut i media. Det är egentligen allt jag vill berätta om handlingen. Bauers böcker har inte ett rasande tempo. Vikt sätts på personskildringarna och beskrivningarna av omgivningen. Den lilla byn Shipcott och Exmooreheden, det är bara så brittiskt att man inte kan annat än gilla det. Människorna är vanliga människor, med goda och mindre goda sidor. De känns trovärdiga och levande.

De flesta har gillat Mörk jord bäst, men jag går nog lite mot strömmen. Jag tycker att Ni älskar dem inte är helt bäst av Bauers böcker. Undrar om det blir ännu fler?

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

En kvart om dagen

I dotterns skola har man dragit igång läsprojektet En kvart om dagen. Det går ut på att vi som föräldrar ska läsa högt för barnen en kvart om dagen. I skolan läser läraren också högt för barnen. Som boktokig kan man ju inte annat än gilla ett sådant projekt. Fyra dagar har vi nu stängt av tv:n och läst ur en bok. Riktigt mysigt. Att dessutom också mannen läst de kvällar jag inte varit hemma tycker jag att är extra kul. Jag hade tänkt att vi skulle börja läsa Harry Potter, men det ville inte dottern. Det är pojkböcker enligt henne. I stället blev det en hästbok, Kusligheter på stall Pegasus. Ikväll tog vi paus med den boken och började med Schlagersabotören i stället. Sedan barnen lärde sig läsa så har jag blivit lat med att läsa högt för dem. Nu efter fyra dagar känns det som om det här är en vana man kunde fortsätta med också efter att projektet är slut i skolan. Kanske vi kommer till Harry Potter böckerna ännu en vacker dag. Jag har ju inte heller läst dem, så jag skulle gärna göra det:)

Salvadoreñja av Cecilia Samartin

För en tid sedan vann jag boken Salvadoreñja, skriven av Cecilia Samartin, på Feelgoodbibliotekariens blogg. Jag är lite hooked på tävlingar och är gärna med och prövar lyckan om det i vinstpotten finns något som väcker mitt intresse. Jag blev jätteglad då jag fick meddelande om att jag vunnit boken. Nu har boken rest fram och tillbaka mellan jobbet och hemmet och idag läste jag slut den. Det jag först av allt vill säga är att det aldrig tidigare hänt att jag fått kämpa emot tårarna mitt i en välfylld buss på morgonen, men idag var det riktigt nära att det skulle ha blivit översvämning i ögontrakten. Redan det tycker jag att säger en hel del om boken. Det är en vacker historia som smygande växer till sig.

Boken handlar om Ana som växer upp i en liten by i El Salvador. Då inbördeskriget når deras lilla by slås Anas liv i spillror och hon blir föräldralös. Hon lyckas fly och tar sig tillsammans med en nunna till USA. De bosätter sig i ett kloster och Ana växer upp till en ung kvinna. Hon tar, lite motvilligt, anställning som barnflicka hos familjen Trellis. Där upptäcker hon att det bakom den lyxiga fasaden i hemmet döljer sig förvirrade och ömtåliga själar. Anas relation till de olika familjemedlemmarna är inte alltid helt okomplicerad, men hennes kärlek till dem alla lyser igenom. Hon sätter alla sina egna behov åt sidan och hänger sig åt familjen på heltid.

Historien berättas med nutid varvat med dåtid. An efter får läsaren veta mera om tiden då Ana först kom till familjen, samtidigt som läsaren också får följa med en kamp i nutid. Trots att nutid och dåtid blandas i varje kapitel blir det inte rörigt. Boken håller ett måttligt tempo, lika harmoniskt som Ana själv. Definitivt en bok värd att läsa. Jag är glad att jag vann den, hade säkert missat den annars. Tack till Feelgoodbibliotekarien för boken!

Septembers böcker

September blev den sämsta läsmånaden i mannaminne för mig, endast två lästa böcker. Trots det känns det som om månaden varit fylld med bokliga aktiviteter, men bokmässan som kronade allt.

Turkanarapporten av Christian Unge läste jag på Kindlen innan den gick sönder. Författaren mejlade mig och frågade om jag ville läsa hans bok. Boken handlar om kirurgen Martin Roeyken, vars liv är i spillror. Han har tagit emot ett uppdrag som läkare i Kenya, för Läkare utan gränser. Där förälskar han sig i antropologen Nadine Zaoui och livet efter det havererade äktenskapet känns redan ljusare. Nadine försvinner under en forskningsresa i Turkanaprovinsen. Före sin avfärd hade Nadine hunnit berätta en del om sin forskning, och det går nu upp för Martin att forskningen belyser en medicinsk gåta som med alla medel måste skyddas. Martin ger sig iväg för att hitta och rädda Nadine.

Boken verkade mycket lovande. En kirurg, en forskare, uppdrag i Kenya. Upplägget lovade mycket. Tyvärr fick den medicinska biten bara en liten del i boken. Det märks att författaren själv jobbat med Läkare utan gränser, skildringarna känns trovärdiga och är väl beskrivna. Sedan själva intrigen. Det var inte det jag ville ha ut av boken. Jag skulle hellre ha läst mer om läkarens jobb i Kenya. Trots det så blir det riktigt spännande och jag läser vidare. Sista delen av boken känns inte riktigt trovärdig, så boken får bara två stjärnor av mig på goodreads. It was ok.

Den andra boken jag läste i september var The Likeness av Tana French. Den däremot var helt suverän! Polisen Cassie Maddox kallas till en brottsplats. Då hon anländer upptäcker hon att mordoffret ser precis ut som hon själv. Nu vill den ledande detektiven att hon ska hoppa in "undercover" i offrets liv för att kalla fram och avslöja mördaren. Det här gillar jag. Cassie försöker infiltrera sig i den tighta grupp vänner som bor tillsammans i en gammal herrgård utanför Dublin. Det är svårt att återge händelserna utan att det ska låta som en parodi, som en dålig film. Den här boken är så mycket bättre än den första, In the Woods. Den har spänning och intriger, kärlek och vänskap. Jag måste nog sluta skriva om boken nu, jag hittar inte ord som ger den rättvisa. Läs den i stället.