I skydd av skuggorna

Helene Turstens nyaste bok, I skydd av skuggorna är en klassisk Irene Huss-roman. Man vet att man inte blir besviken, det är tryggt att kasta sig in i händelsernas mitt.

Ett pizzabud upptäcker en brinnande man. En bomb detonerar under Krister Huss, Irenes man, bil. Polisen hamnar mitt in i ett krig mellan de rivaliserande mc-gängen i Göteborg. Eller är det så att gängmedlemmarna har ihjäl varandra? I vilket fall som helst så är polisen hela tiden steget efter. Familjen Huss hotas till den grad att Krister tvingas åka bort tillsammans med barnen medan Irene blir kvar för att reda ut brotten.

Medan man läser kan man hela tiden se händelserna framför sig. Tidigare böcker som filmatiserats och visats på tv gör att man inte helt kan koppla bort de bilderna. Jag vet inte riktigt om det är en bra eller dålig sak. Jag brukar inte gilla att ha en färdig bild framför mig då jag läser en bok. Men i det här fallet fungerar det ändå helt bra. Jag har gillat Irene Huss filmerna och därför känns detta bekant och tryggt. Lite svårt blev det i alla fall att hålla reda på de olika gängen tyckte jag. Intrigen var helt ok. En helt underhållande bok, men den skakde inte om min värld. En passlig påskekrim-bok. Glad påsk!

Recensionsexemplar från Piratförlaget.

Abibliofobi

Det tycks inte vara bara jag här i familjen som lider av abibliofobi (= the morbid fear of running out of books to read). Igår packade barnen väskorna sina inför barnlägret de skulle åka på. I lägerpappren stod det att man gärna får ta med sig en bok att läsa på tysta timmen. Sonen sa att han måste nog ta med sig två böcker, för vad ska han göra sedan om han läser slut sin bok? Samtidigt försökte han förmana lillasyster att hon nog också borde ta med två böcker, men hon tyckte att hennes bok nog är så tjock att hon nog verkligen inte hinner läsa slut den. Lite extra värmer det nog i en mors hjärta när man ser bekanta drag i sin avkomma. Om det sedan är en bra sak eller inte kan man ju diskutera...

Tusenskönor av Kristina Ohlsson

Ett äldre prästpar hittas skjutna i sitt hem. Ali, flykting från Irak sitter inlåst i en lägenhet och hoppas på ett liv i frihet i Sverige. I Bankok håller en ung svensk kvinna på att bli avskuren från omvärlden. Detta är upptakten till Kristina Ohlssons andra bok, Tusenskönor.

Fredrika Bergman och hennes kolleger i Alex Rechts utredningsgrupp tar sig an fallet med det skjutna paret. Det som först ser ut som ett självmord visar sig snart vara betydligt mer komplicerat än så. För att hitta motiv och gärningsmän får poliserna söka sig bakåt i tiden. En härva av svek, hämnd, flyktingar och flera mord nystas sakta upp. Läsaren vet betydligt mer om vissa trådar än poliserna, vilket gör att man ibland tycker att poliserna inte kommer någon vart då de saknar den kunskapen man själv har. Upplösningen är igen fartfylld och spännande. Det gäller som läsare att hålla tungan rätt i munnen om man vill förstå vem som gjort vad och varför, för det är många motiv och händelser att hålla reda på.

Att man i böckerna får lära känna personerna i utredningsgruppen är ju alltid en bra sak. I den här boken får man närmare lära känna Fredrika. Hon är gravid, pappan till barnet är gift. Hon orkar hålla ett förvånansvärt högt tempo hela boken igenom trots att graviditeten inte alls är bekymmersfri. Vi får också följa med Alex som misstänker att hans fru har något hemskt att berätta. Peder som skilt sig från sin fru vantrivs i sin roll som singel. Redan i första boken lärde man ju känna personerna, men i Tusenskönor kommer vi dem närmare in på livet.

Efter Askungar tycker jag ändå att den här boken var lite mindre spännande. Missförstå mig inte, den här boken är också rysligt bra, men väcker ändå inte riktigt samma känsla i mig som Askungar. Trots det kastar jag mig villigt in i följande del, Änglavakter.

Säkert helgtecken- bokbloggsjerka

Den här veckan uppmanar Annika oss att berätta om årets bästa läsupplevelse.

Här kan jag inget annat än hänvisa till mitt förra inlägg som handlade om Karin Ohlssons Askungar. Jag hade ju nog förväntat mig att den skulle vara bra, lånade den av min syster, som har ganska samma boksmak som jag. Men att den skulle vara så bra hade jag inte förväntat mig. Det är en helt obeskrivlig känsla när en bok tar tag i en och bara för en bort i en annan värld, må den då vara fylld av hemskheter eller inte. Tänk att någon kan skriva en text som fängslar en läsare så totalt. Det beundrar (och avundas) jag.

Askungar av Kristina Ohlsson

Jag har nöjd och glad gått omkring på denna jord helt ovetande om att Kristina Ohlsson skrivit tre böcker. Den fjärde kommer ut nu i april. Redan 2009 kom första boken, Askungar ut. Och först nu läste jag den. HUR KAN DETTA VARA MÖJLIGT??? Hur har jag kunnat missa detta? Till en del måste jag nog skylla på min syster, som tydligen läst alla böckerna utan att rapportera mig om detta. Det står ju i familjelagen att om man läser någon bra bok måste man snarast rapportera detta till sin syster:)

Nu har jag i alla fall läst Askungar, rättare sagt sträckläst. En liten flicka försvinner från ett tåg just som det rullar in på perrongen på Centralen i Stockholm. Alex Recht och hans team utreder fallet. Flickans pappa misstänks i ett tidigt skede och utredarna koncentrerar sina krafter på att hitta honom. Det är ändå en av utredarna, Fredrika Bergman som börjar göra egna efterforskningar efter en magkänsla hon fått vid förhör av vittnen. Fallet trappas upp och blir att våldsammare och mer ondskefullt. Tempot är högt och handlingen går framåt. Jag är glad över att det aldrig blir långtråkigt. Utredarna är ändå inte de allra skarpaste typerna. Ledtrådar pekar redan i ett tidigt skede mot lösningen och man irriterar sig en liten gnutta över att de inte fattar. En annan sak jag störde mig lite på var Peders funderingar om sin fru. Men dessa detaljer tog inte ner på betyget.

Språket i boken är lättläst, kapitlen korta. Det lockar en att ständigt "bara läsa ett kapitel till". Idag då jag kom från jobbet hann jag knappt laga middag åt familjen då jag hade problem med att lägga ifrån mig boken. Det var nog första gången jag tvättade potatis med en bok i ena handen:)

En fördel med att jag hittat Kristina Ohlsson först nu är att jag kan sträckläsa alla fyra böckerna! Om de följande böckerna är närapå lika bra som debuten återstår att se. Nu har jag i alla fall höga förväntningar.

Chick-lit när den är som bäst

Under den senaste tiden har genren chick-lit sågats i olika skrivelser. Det är ute att läsa chick-lit. Själv har jag märkbart minskat på läsandet av den sortens böcker då det finns ett oändligt hav av böcker som pockat på min uppmärksamhet. Men jag måste ändå säga att det mitt i alla våldsamma och grymma deckarhistorierna, den ena värre än den andra, är utomordentligt avkopplande att drömma sig bort i en riktigt smaskig chick-lit.

Katie Fforde har jag skrivit om en gång tidigare. Wedding Season är den andra boken jag läser av henne, hon har skrivit 19 st! Då jag började läsa boken var jag inte riktigt på humör för chick-lit, men det tog inte många sidor innan jag var fast. Redan på första sidan kunde man gissa vem boken skulle handla om. Trots det fortsatte jag och det visade sig vara värt det.

Boken handlar om Sarah, en bröllopsfixare. Själv är hon övertygad om att hon aldrig kommer att gifta sig. Hugo, fotografen Sarah anlitar får ändå hennes hjärta att slå lite fortare. Hugo är dock upptagen, så Sarah tränger bort alla känslor hon har för honom. Upplägget är klassiskt. Upptakten är klassisk. Trots det läser jag boken med ett leende på läpparna. Boken får mig att må bra. Och det är ju inget fel med det, eller hur? Jag kommer att läsa fler av Katie Ffordes böcker- och det gör jag med huvudet högt och utan att skämmas över genren!

Upptäcker nu i skrivande stund att Annikas fråga i veckans bokbloggsjerka var att pusha för en europeisk författare. Katie Fforde kommer från England- så detta är min push!

Nirvanaprojektet och Den felande länken

Har nu läst Stefan Tegenfalks trilogi om Walter Gröhn och Jonna de Brugge. Den första boken skrev jag om här. De övriga två har jag läst då jag pendlat till jobbet (30min/resa), så det har tagit ganska länge att plöja igenom böckerna.

Nirvanaprojektet börjar där Vredens tid slutade. Utredningen som påbörjades i första boken stampar på ställe. Walter och Jonna letar förgäves efter öppningar, ledtrådar. Ett plötsligt gisslandrama leder utredarna mot en lösning. Det verkar ändå som om det skulle finnas en läcka inom polisen, "skurkarna" är hela tiden ett steg före. Tidvis tyckte jag att mellanboken var lite tråkig. Händelserna avlöste inte varandra i ett lika högt tempo som i första boken. Ändå blev jag fast och fortsatte direkt med tredje delen. Man lär känna huvudpersonerna lite mera, speciellt Jonna.

Den felande länken däremot var en perfekt upplösning av historien. Walter och Jonna får inte längre utreda fallet, säkerhetspolisen har tagit över. Trots det gör de egna utforskningar, inte alltid med helt lagliga medel. Den här boken är nog den bästa av alla tre. Jag rekommenderar att man läser dem i ordningsföljd, annars förstår man nog inte mycket av historien. Jag tror också att det är till sin fördel att läsa dem direkt efter varandra. Det är så många människor inblandade, så många trådar att hålla reda på. Det är högt tempo och ett driv som bara får en att bläddra vidare. Stefan Tegenfalk är bra på cliffhangers, han lämnar historien på sådana ställen att man bara måste läsa vidare. Jag tänkte till och med en gång missa min hållplats när jag var så inne i boken.

Stefan Tegenfalk har en riktigt snygg hemsida där man kan bekanta sig med Walter och Jonna som om de fanns på riktigt. Om jag inte har missförstått helt så ska böckerna också filmatiseras. Den filmen ser jag verkligen fram emot! På hemsidan ser jag också att han på hösten 2012 kommer att ge ut en ny bok, Pianostämmaren. Den åker direkt upp på min "vill ha" lista.

Läst som e-böcker på Kindlen.