Har nu äntligen läst ut tegelstenen Flickan från ingenstans. Sidantalet var 907, tror att det är den tjockaste boken jag läst på åtminstone 20 år. Kanske den tjockaste någonsin. Känner mig ganska nöjd över att ha gjort det på för mig ganska kort tid, knappt 3 veckor. Detta samtidigt som jag jobbar. Skulle jag ha fått boken från biblioteket under min semester, skulle det knappast ha tagit så länge. Jag försökte hålla mig ifrån alla andra böcker under tiden, har bara en pocket i handväskan för tillfällen då man har en stund över- tegelstenen blev lite väl tung att gå omkring och bära på...
Passligt tills jag läste ut boken idag recenserades den också i vår pyttelilla lokaltidning. Den recensionen hittar ni
här. Författaren Justin Cronin (av boken då, inte av recensionen...) skrev boken på sin dotters begäran. Hon ville att han skulle skriva en bok med en flicka i huvudrollen. Ganska kul bakgrundsfakta tycker jag. Jag är ganska överraskad att jag faktiskt gillar boken. Jag brukar inte läsa fantasy böcker, men kan inte annat än förtrollas av den här boken och världen den beskriver. Förtrollas av människorna som överlevt en fruktansvärd katastrof orsakad av militärens extrema experiment och deras kamp mot allt det onda.
Jag är glad att jag läste boken på svenska då denna fantasy-genre är obekant för mig. Det vimlar av konstiga varelser, viraler eller pyrer, olika namn på samma varelser. Boken är indelad i flera olika stycken. Lite hoppigt blir det, då man i början av ett stycke måste orientera sig i tid och rum, ibland hopp på nästan 100 år. Lite svårt är det också att hålla reda på vem alla är, men efter ganska snart bildas kärngruppen som går igenom hela boken. Början av boken var jättebra. Handlingen byggs upp och binds ihop så att det hålls spännande. I mitten blev det ändå lite långtråkigt, de mittersta 300 sidorna var lite tröga. Slutet igen blev mera spännande och man förstod varför man behövde traggla sig igenom alla dessa sidor. Boken slutar så att man vet att det ska komma en del till. Just nu känns det som om man aldrig skulle orka läsa en likadan tegelsten till, men följande del ges ut på engelska först sommaren 2012, så man hinner väl återhämta sig. Samtidigt som en del till känns oöverkomlig så vill man ju fortsätta följa de bekanta människornas kamp om frihet och överlevnad.
Justin Cronin har en riktigt snygg hemsida, den hittar du
här. Där kan man bla titta på två lite otäcka videosnuttar som beskriver miljön och känslan man får då man läser boken. Lite samma känsla som jag fick igår på kvällen då jag i beckmörker gick ut och körde in bilen i garaget. Jag nästan förväntade mig att det skulle komma en viral flygande och anfalla mig... Snacka om att leva sig in i det man läser. Jag känner att det kommer att räcka en tid innan man kunnat smälta boken. Det kanske beror på att jag är ovan med den här genren, men den kröp nog innanför skinnet på mig måste jag medge.
Nu har jag ju inte här skrivit vad boken handlar om, det kan du läsa mera om
här och i recensionen jag länkade till tidigare. Jag ville försöka förmedla lite tankar som boken väckte hos mig, hoppas jag i alla fall till en del har lyckats.
Som jag redan tidigare konstaterat här på bloggen, älskade jag böcker redan som ganska liten flicka. Nils Karlsson Pyssling och Barnen i Bullerbyn läste jag om och om igen. En stor favorit bland bilderböckerna var Astrid Lindgrens Jag vill också gå i skolan. Den läste jag otaliga gånger. Från den boken lärde jag mig hur en bofink ser ut och kunde imponera på läraren i skolan med den kunskapen. Jag minns också hur morfar läste för mig och min syster om älgfamiljen som gick över vägen, älgarna hette precis som alla vi i vår familj! Han läste sagan ur en gammal matematikbok- men det spelade ingen roll. Det var så mysigt att sitta tillsammans med morfar och lyssna på sagan om och om igen. 
