En man som heter Ove av Fredrik Backman

Så har då också jag läst boken om Ove. Hela bokbloggosfären har hyllat boken till skyarna nu under det senaste året, så nog måste ju också jag läsa boken. Jag har följt med Fredriks blogg redan en längre tid och stilen att skriva på känner man igen från bloggen. Det måste sägas direkt, att skriva kan Fredrik Backman. Det är roligt och fyndigt och samtidigt finns där ett djup.

Vid det här laget vet säkert alla att boken handlar om Ove, 59 år, som blivit änkling då hans hustru Sonja dött. Ove har beslutat sig för att han också ska dö, för livet är inte värt att leva utan Sonja. Men då de nyinflyttade grannarna mejar ner Oves brevlåda med släpvagnen skjuts Oves planer upp. Utan att han märker det dras han in i en vänskap med grannarna, trots att han kanske inte medger det.

Då jag har läst om boken på olika bloggar skriver så gott som alla att de skrattade och grät om vart annat. Jag minns inte att jag någonsin skulle ha gråtit till en bok. Däremot gråter jag till tv och filmer så fort någon säger något vackert eller det annars blir känslosamt. Så jag var rätt så säker på att jag inte skulle gråta till den här boken heller. Skrattade gjorde jag, det är roligt på så många grader. Jag grät inte, men måste nog medge att ögonen blev lite fuktiga i slutet av boken. Jag hyllar inte boken till skyarna, men hyllar den för att den är annorlunda. Historien är underbar, Ove är underbar. Vänskapen är underbar. Jag tror att jag är den sista i världen ätt läsa En man som heter Ove. Om det är så att du faktiskt inte har läst den, så tycker jag att du ska göra det. Den finns nu också i pocket, så den är lätt att ta med till stranden eller på semestern. Läs!