Vackra människor handlar om två par i 30-års åldern. Båda paren har barn och i början av boken korsas deras vägar iom barnens dagisinskolning (motsvarande inskolning till förskola i Sverige). Huvudpersonerna är hippa unga vuxna som bor i den trendiga stadsdelen Rödbergen i Helsingfors. Ida jobbar på utrikesministeriet. Hennes sambo Max jobbar på en reklambyrå. Tillsammans har de dottern Kristina. Sanna är Svenskfinlands bloggdrottning och hennes sambo Johannes är en rätt så framgångsrik dokumentärfilmare. Deras som heter Ian. Idas och Johannes vägar har korsats en kort sekund tidigare, för flera år sedan. Då de ses igen i samband med dagislämning och -hämtning väcks gamla känslor till liv. Ingen verkar helt tillfreds med sitt liv.
I boken beskrivs hippa unga vuxnas liv i ett trendigt Helsingfors. Det vimlar av beskrivningar av innecaféer och krogar, ställen där uppenbarligen alla går. Huvudpersonernas livsstilar är rätt så bekymmerfria, uppenbarligen har de inga större ekonomiska bekymmer. Boken ger en bild av att finlandssvenskarna över lag lever på det sättet. Det är kanske det jag stör mig mest på i boken. Jag kan över huvudtaget inte alls identifiera mig med personerna. Men så kommer jag ju inte heller från Helsingfors, utan vad som kan räknas som en liten håla jämfört med huvudstaden. Att det uppstår förälskelser och tillfälliga förbindelser på vad jag som läsare uppfattar som ganska lösa grunder har jag också lite svårt med. Det känns väldigt främmande från verkligheten.
Språket är flytande och naturligt. Tankar och repliker blir ändå ofta på hälft. Jag kan tänka mig att författaren inte har velat skriva ut allt utan lämna lite åt läsaren att tänka ut själv. Jag tycker ändå att en hel del hade kunnat lämnas bort och i ställe utveckla lösa trådar.
Då svenskfinland sist och slutligen är ganska litet och Peppe Öhman är en kändis kan man som läsare inte rå för att man titt som tätt funderar på vem som är förebild för vilken karaktär. Kan känna igen radiopersonen som ville lämna tidiga mornar och därför bytte jobb. Då midsommarfiranden i Hangö beskrivs kan jag inte annat än undra om det är utgående från författarens egna erfarenheter de händelserna utmålas.
Trots mina ambivalenta känslor tycker jag ändå att boken är läsvärd. I alla fall för oss finlandssvenskar. Bilden som Peppe Öhman målar upp är inte den jag skulle vilja marknadsföra. Jag hoppas att tex. svenska läsare inte tror att alla finlandssvenskar lever som karaktärerna i boken.
Medan jag skrev ihop detta inlägg ploppade det upp ett mejl i min inbox; "Jeanette "Peppe" Öhman följer dig på Twitter". Snacka om sammanträffande! Lite kusligt.
Vackra människor väcker känslor. Starkare känslor än jag hade kunnat föreställa mig. Jag är lite förundrad över detta.
Tack till Shildts & Söderströms för recensionsexemplaret!
