För en tid sedan fick jag ett mejl av författaren Pia F. Davidsson som precis gett ut sin första bok. Hon undrade om jag ville läsa den och skriva om den på bloggen. Jag tackade ja och en tid senare hittade jag boken i postlådan. Författaren är uppväxt i Stockholm och har bott bla i Vällingby. När jag var liten bodde min pappas faster i Vällingby, så jag tyckte att det var en ganska kul koppling. Då jag öppnade boken såg jag att den är tryckt på Bookwell, ett tryckeri som bla finns i min stad. Boken börjar med att presentera en av huvudpersonerna, Veera Eloranta, som har rötter i Finland. Närmare bestämt i Sibbo, vilket ligger ca 30 km från Borgå, staden där jag bor. Men det som fick håren att resa sig på mina armar var det att min pappas faster, som bodde i Vällingby, hette Eloranta i efternamn. Precis som karaktären i boken! Ganska många sammanträffanden och kopplingar! Jag var tvungen att skriva till författaren och fråga om allt detta är en slump, och det var det. Kul, men lite spooky.
För att återgå till boken. Så tuktas en svinpäls handlar om tre olyckliga kvinnor, Veera, Miriam och Erika. En sommarkväll i juni hamnar alla tre, främmande för varandra, i samma kolonistuga. Efter att ha styrkt sig med några groggar öppnar de sig för varandra och berättar om sina hopplösa livsöden för varandra. De besluter sig för att tillsammans hjälpa varandra att rätta till orättvisorna. Tre komplicerade projekt tar form och de nyfunna vännerna går in för att utföra projekten. Ett av projekten är betydligt farligare än de andra och om någonting går fel riskerar vännerna fängelse.
Då jag fick boken i min hand suckade jag lite över hu
r tjock den är. 521 sidor. Jag kom ändå igång med den med en gång och drogs fort in i handlingen. Det är ganska många personer att hålla reda på, men var och en är så väl beskrivna att det målas upp en bild för läsaren. Jag roas av Veeras typiska finska sätt, spontant och rakt på sak säger hon vad hon tycker och tänker. Om det verkligen är så som alla Finländare gör, må vara osagt. Det att hon stup i kvarten säger "makkara" (korv) i stället för att svära, är en stor fördel för hennes karaktär. Finländare är kända för att svära högt och ljudligt, men det är inget jag vill läsa. Därför passar "makkara" mycket bättre.
Boken är underhållande. Jag skrattar till vid flera tillfällen. Det blir också riktigt spännande i ett skede. Som läsare engageras man att heja på vännerna när de urför sina uppdrag. Det är positivt att författaren inte avslöjar för mycket om de olika uppdragen för tidigt, på så sätt hålls intresset uppe. Boken är lättläst. Språket flyter bra på och trots sina 500+ sidor går det ganska snabbt att läsa boken.
Så tuktas en svinpäls är inte en bok som jag spontant hade plockat ur hylla i bokhandeln. Jag är ändå jätteglad att jag fick möjligheten att läsa boken. Den visade sig vara både rolig, spännande, underhållande och medryckande.. Riktigt bra sommarläsningsalternativ. Jag hoppas att många får upp ögonen för boken och läser den. Själv ser jag fram emot en fortsättning.
Tack till Pia F. Davidsson och Hoi förlag för recensionsexemplaret!
tisdag 18 juni 2013
måndag 17 juni 2013
Kommande jubileum
Nästa år skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år. Bemärkelsedagen kommer säkert att uppmärksammas bäde i Finland och utomlands. I dagens lokaltidning läser jag att också min stad, Borgå, ska uppmärksamma jubileet. Tove Jansson tillbringade sina somrar på ön Klovharun utanför Borgå. Därför vill nu Borgå uppmärksamma 100-årsdagen. Det utlovas föreläsningar och seminarier, konserter och filmförevisningar. Jag ser fram emot att få vara med om något litteraturrelaterat i hemstaden.
Tove Janssons stuga på Klovharun |
lördag 15 juni 2013
Andra andningen av Sofie Sarenbrant
Första juni. Vädret är kallt, kallare än på julafton. Löparna som har infunnit sig till startstrecket till Stockholm maraton är utrustade med sopsäckar och paraplyer för att skydda sig från det iskalla regnet. Endast fem minuter efter start faller en man ner skadad, blödande. Han förs till sjukvårdstältet för första hjälp men dör senare av sina skador. Det är det första dödsfallet i Stockholm maratons historia. Polisen Emma Sköld befinner sig längs med maratonrutten för att heja på sin syster som för första gången springer maraton. Hon har ledig dag, men då ett andra offer hittas längs med rutten dras hon med i utredningen. Om gärningsmannen finns bland löparna kan det också finnas en risk att det blir fler offer. Polisen står inför en till synes omöjlig uppgift att hitta gärningsmannen innan loppet är över.
Jag har gillar Sofie Sarenbrants tidigare böcker, och den här håller också måttet. Andra andningen är nog den bästa boken hittills. Det är spännande och underhållande, håller högt tempo. Det är lättläst, luftigt, en sträckläsningsbok perfekt för hängmattan eller stranden helt enkelt. Det är ganska kul att boken utspelar sig i exakt sådana förhållanden som det var förra året under Stockholm maraton. För övrigt kan jag inte påminna mig om någon annan bok som utspelar sig under ett maratonlopp, plus också för det! Jag hade gärna fortsatt med följande bok direkt, men jag lär ska få vänta ett tag.
Tack till Damm förlag för recensionsexemplaret!
Jag har gillar Sofie Sarenbrants tidigare böcker, och den här håller också måttet. Andra andningen är nog den bästa boken hittills. Det är spännande och underhållande, håller högt tempo. Det är lättläst, luftigt, en sträckläsningsbok perfekt för hängmattan eller stranden helt enkelt. Det är ganska kul att boken utspelar sig i exakt sådana förhållanden som det var förra året under Stockholm maraton. För övrigt kan jag inte påminna mig om någon annan bok som utspelar sig under ett maratonlopp, plus också för det! Jag hade gärna fortsatt med följande bok direkt, men jag lär ska få vänta ett tag.
Tack till Damm förlag för recensionsexemplaret!
torsdag 13 juni 2013
Inferno av Dan Brown
En av de mest omskrivna böckerna, omskrivna redan innan den kommit ut, är nog Inferno av Dan Brown. Även jag såg mycket fram emot den och slängde mig över den så fort den damp ner hos mig.
Robert Landgdon vaknar upp i en sjukhussal i Florens med en skottskada i huvudet och utan minne. Läkaren Sienna Brooks övervakar honom. Knappt hinner han vakna upp och undra hur han hamnat där innan han utsätts för ett attentat och tvingas fly för sitt liv. Sienna hjälper honom och visar honom ett litet föremål som han burit i sin kavaj. Robert ger sig ut i en vild jakt genom Florens gator och gränder, palats och lönngångar. An efter växer en bild av en fruktansvärd katastrof fram, en katastrof inspirerad av Dantes verk Den gudomliga komedin, framkallad av ett geni till vetenskapsman.
Från första sidan känner man igen sig. Det är samma Dan Brown-stil över den här boken också. Jag störs inte av att det inte alltid är helt trovärdingt att Robert ska komma undan med en hårsmån varje gång. Jag retar mig inte på platta karaktärer som många andra tycks ha gjort. Det är fartfyllt och spännande. Det är underhållning. Kapitlen är korta och läsaren lockas till att läsa bara ett kapitel till. Och ett till. Och ett till.
Inferno är inte Dan Browns bästa bok. Men det är underhållande och spännande och som vanligt får man lära sig en hel del om historia och historiska byggnader. Man ser byggnaderna och palatsen framför sig. Att hela historien inte känns helt trovärdig struntar jag i.
Tack till Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!
Robert Landgdon vaknar upp i en sjukhussal i Florens med en skottskada i huvudet och utan minne. Läkaren Sienna Brooks övervakar honom. Knappt hinner han vakna upp och undra hur han hamnat där innan han utsätts för ett attentat och tvingas fly för sitt liv. Sienna hjälper honom och visar honom ett litet föremål som han burit i sin kavaj. Robert ger sig ut i en vild jakt genom Florens gator och gränder, palats och lönngångar. An efter växer en bild av en fruktansvärd katastrof fram, en katastrof inspirerad av Dantes verk Den gudomliga komedin, framkallad av ett geni till vetenskapsman.
Från första sidan känner man igen sig. Det är samma Dan Brown-stil över den här boken också. Jag störs inte av att det inte alltid är helt trovärdingt att Robert ska komma undan med en hårsmån varje gång. Jag retar mig inte på platta karaktärer som många andra tycks ha gjort. Det är fartfyllt och spännande. Det är underhållning. Kapitlen är korta och läsaren lockas till att läsa bara ett kapitel till. Och ett till. Och ett till.
Inferno är inte Dan Browns bästa bok. Men det är underhållande och spännande och som vanligt får man lära sig en hel del om historia och historiska byggnader. Man ser byggnaderna och palatsen framför sig. Att hela historien inte känns helt trovärdig struntar jag i.
Tack till Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!
onsdag 12 juni 2013
Sommarboken av Tove Jansson
Jag köpte Sommarboken redan i höstas. Då bestämde jag att då jag får sommarsemester ska jag läsa den ute i solen. Sagt och gjort. Semestern började i måndags och då läste jag också boken.
Boken består av 22 korta berättelser. Man ska inte behöva läsa dem i ordning, man jag läste dem i den ordning de kom i boken. Sophia och hennes farmor är huvudpersonerna i boken. Andra personer skymtar förbi, men det är Sophia och farmor och deras relation som står i fokus. Och så ön de vistas på. En lugn sommar fri från storstadens buller. Ön bjuder på äventyr men också trygghet. Man får känslan av att det är så här det ska gå till på ön. Jag kan höra måsarnas skrän, känna doften av saltvatten och tång. Det är inte alltid Sophia och farmor är överens, men det känns som om också det skulle höra till. En söt liten bok som mycket väl kan komma att bli en ny sommartradition. Jag brukar inte läsa om böcker, men den här kan jag bra tänka mig att plocka fram igen nästa år då semestern börjar.
Boken består av 22 korta berättelser. Man ska inte behöva läsa dem i ordning, man jag läste dem i den ordning de kom i boken. Sophia och hennes farmor är huvudpersonerna i boken. Andra personer skymtar förbi, men det är Sophia och farmor och deras relation som står i fokus. Och så ön de vistas på. En lugn sommar fri från storstadens buller. Ön bjuder på äventyr men också trygghet. Man får känslan av att det är så här det ska gå till på ön. Jag kan höra måsarnas skrän, känna doften av saltvatten och tång. Det är inte alltid Sophia och farmor är överens, men det känns som om också det skulle höra till. En söt liten bok som mycket väl kan komma att bli en ny sommartradition. Jag brukar inte läsa om böcker, men den här kan jag bra tänka mig att plocka fram igen nästa år då semestern börjar.
måndag 10 juni 2013
Fotografen av Eva Rydinger
Fotografen Vanja flyttar tillbaka till barndomshuset efter att hennes mamma dött. I samma veva bryter hon upp med sin pojkvän och lagar ett hjärta. Hon har lagat ett hjärta som symbol för varje förhållande som strandat. Sammanlagt har det blivit 43 stycken. Vanja fotograferar kvinnor och får dem samtidigt att öppna sig och frigöra sig från vad än det varit som bundit dem. Vanja själv är ingen sympatisk person. Hon ältar sina förhållanden, speciellt det senaste. Något hindrar henne från att släppa in lyckan och binda sig. Samtidigt som Vanjas fotograferande helar kvinnor reds så småningom också hennes eget liv upp.
Under tiden som jag läste var jag inte så säker på vad jag tyckte om boken. Jag störde mig som sagt på Vanja. Desto mer gillade jag de andra karaktärerna. Att namnen på karaktärerna var hämtade från fruntimmersveckan är en kul detalj som nog gick mig förbi. Boken växte och jag har ägnat den en och annan tanke efter att jag läste ut den. Jag gillar tjejmaffian som väninnorna bildar. Styrkan som de hittar tillsammans inger hopp och glädje.
Tack till Ordberoende Förlag för recensionsexemplaret!
Under tiden som jag läste var jag inte så säker på vad jag tyckte om boken. Jag störde mig som sagt på Vanja. Desto mer gillade jag de andra karaktärerna. Att namnen på karaktärerna var hämtade från fruntimmersveckan är en kul detalj som nog gick mig förbi. Boken växte och jag har ägnat den en och annan tanke efter att jag läste ut den. Jag gillar tjejmaffian som väninnorna bildar. Styrkan som de hittar tillsammans inger hopp och glädje.
Tack till Ordberoende Förlag för recensionsexemplaret!
söndag 9 juni 2013
1977 av David Peace
Den andra delen av David Peaces Yorkshirekvartetten heter 1977 och utspelar sig under det året. Första delen, 1974, var jag inget vidare förtjust i. Den här boken är bättre än den första. Språket är uppstädat och handlingen flyter på bättre.
Det är försommar och hela England förbereder sig på att fira silverjubileet av drottning Elisabeths regeringstid. Festligheterna skuggas av att det tycks röra sig en mördare som mördar och lemlästar prostituerade kvinnor. Kriminalispektör Bob Fraser och reportern Jack Whitehead jobbar på var sitt håll med att försöka fånga mördaren. Båda två har själv förhållanden med prostituerade, vilket komplicerar det hela.
Det största problemet jag har med den här boken är att jag har svårt att hålla reda på vem det handlar om i de olika kapitlen. Boken är skriven i jag-form och det är på inget sätt klart (i alla fall för mig) utmärkt vem kapitlet handlar om. Det är många namn och jag blir bara förvirrad. Jag vill i alla fall poängtera att 1977 var betydligt bättre än 1974. Det är spännande och rått. Det är ingen slentriandeckare. Omständigheterna beskrivs just så råa som de är. Personligen föredrar jag kanske lite mer lull och fluff, men jag kan tänka mig att många män skulle gilla den här bokserien.
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Det är försommar och hela England förbereder sig på att fira silverjubileet av drottning Elisabeths regeringstid. Festligheterna skuggas av att det tycks röra sig en mördare som mördar och lemlästar prostituerade kvinnor. Kriminalispektör Bob Fraser och reportern Jack Whitehead jobbar på var sitt håll med att försöka fånga mördaren. Båda två har själv förhållanden med prostituerade, vilket komplicerar det hela.
Det största problemet jag har med den här boken är att jag har svårt att hålla reda på vem det handlar om i de olika kapitlen. Boken är skriven i jag-form och det är på inget sätt klart (i alla fall för mig) utmärkt vem kapitlet handlar om. Det är många namn och jag blir bara förvirrad. Jag vill i alla fall poängtera att 1977 var betydligt bättre än 1974. Det är spännande och rått. Det är ingen slentriandeckare. Omständigheterna beskrivs just så råa som de är. Personligen föredrar jag kanske lite mer lull och fluff, men jag kan tänka mig att många män skulle gilla den här bokserien.
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)