1974 av David Peace

Ett recensionsexemplar som har orsakat mig dåligt samvete är boken 1974 av David Peace. Jag fick boken redan i höstas i samband med att den gavs ut. Av någon orsak har den sedan fallit i glömska. Då jag nu för en tid sedan fick hem del två i serien, 1977, kom jag på att del ett ännu är oläst. Men nu har jag läst boken. Bättre sent än aldrig.

Det går ändå ganska trögt för mig och de gånger jag överväger att ge upp är många. Det som stör mig från första sidan är språket. Boken är alltigenom skriven på talspråk, sådant som det var på 1970-talet. Eller som jag efter att ha läst den här boken tror att det var på den tiden. Själv kommer jag inte ihåg så mycket från det årtiondet och härefter är bilden inte riktigt så skön. Det är svordomar, könsord och exkrementer boken igenom.  Det är sprit och slagsmål, mörker och fulhet. Man får verkligen ingen ljus bild av hur det var att leva i England på 1970-talet.

För att nu också säga några ord om handlingen så handlar boken om journalisten Edward Dunford som skriver om mordet på en liten flicka, Clarie som hittats mördad med svanvingar fastsydda på ryggen. Då han börjar gräva i fallet uppdagas hemligheter, i vilka höga tjänstemän verkar vara inblandade. Det blir många slagsmål, blodiga bandage och smutsiga kläder. Jag måste erkänna att jag inte riktigt klarar av att se själva historien genom allt det eländiga och därför kan jag inte heller riktigt hålla reda på karaktärerna. Slutet är obehagligt, riktigt obehagligt. Själva historien är en riktigt okej deckare/mordhistoria och hade boken bara varit skriven med ett uppstädat språk, så hade nog mitt omdöme om boken varit betydligt positivare.

Nu väntar del två på mig i bokhyllan. Jag hoppas innerligt att den inte är skriven med likadant språk, utan att det år 1977 skulle ha skett en revolutionerande förändring i det brittiska samhället. Jag kommer att läsa också den, eftersom den också är ett recensionsexemplar. Det finns ännu en tredje del, 1983 tror jag, kommer på svenska på hösten, få se om jag kommer att läsa den också.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret.

Gröna påsar

Svenskarna utropar alltid sin förtjusning över de gröna påsarna de hittar i postlådan. Det fanns en tid då jag inte riktigt förstod förtjusningen. Men efter att jag började bokblogga (Hej 2-årsdagen, du kom och gick!) har det nu och då trillat ner gröna påsar i min postlåda också. Så även idag.

Det var min vinst i Feelgoodbibliotekariens utlottning som kom fram. En bok som jag knappast skulle ha plockat ner från bokhandelns hylla, men som låter som riktigt bra feelgoodroman. Så den ska jag läsa då jag behöver omväxling mellan deckarna.

Tack till Feelgoodbibliotekarien!

Läskuddetävling

Annika har på sin blogg en utlottning av en Läskudde. Det är en pryl som jag absolut skulle vilja vinna. För att kunna vinna ska man svara på en fråga:

Vilket användningsområde kommer du att utforska först?

Ja, skulle jag vinna kudden (fingers crossed) så skulle jag ta den, Kindlen, en kopp te och något gott att äta med mig ut i solen. Kudden skulle sättas på eldprov direkt. Att läsa på Kindlen kräver en hand vanligtvis. Nu skulle kudden få ta hand om Kindlen och mina händer kunde ta hand om det ätbara och tekoppen. Känner allt mer att den här prylen borde få flytta in hos mig. Hoppas jag vinner!

Onda flickor av Alex Marwood

En bok som det skrivits mycket om under de senaste veckorna är Alex Marwoods debutdeckare Onda flickor. Alex Marwood är pseudonym för den brittiska journalisten och författaren Serena Mackesy. Onda flickor är den första boken hon skriver under pseudonym.

Amber och Kirsty delar en fruktansvärd hemlighet från det förflutna. En sommardag 1968 mördar Bel och Jade, som de hette då, en liten flicka. Bel och Jade döms för brottet och tillbringar sin uppväxt på diverse anstalter. 25 år senare, villkorligt frigivna, har de båda med hjälp av nya identiteter lyckats bygga upp ett fungerande liv. Ingen i deras närhet får känna till hemligheten från deras förflutna. Deras vägar korsas av en slump då journalisten Kirsty får i uppgift att rapportera om två mord som skett i en engelsk badort. Amber, som jobbar som städerska på nöjesfältet där, är den som upptäcker offrena. Kirsty och Amber känner omedelbart igen varandra och är medvetna om att det kan vara mycket farligt att de blir sedda tillsammans.

Det har skrivits många hyllningar om Onda flickor. Jag sällar mig inte riktigt till hyllningskören, men nog där någonstans i närheten. Själva morden som skett i nutid får inte så mycket uppmärksamhet i boken. Mera fokus ställs på Ambers och Kirstys kamp om att förbli okända. Parallellt med nutidshistorien får läsaren följa med vad som egentligen hände den där ödesdigra sommardagen för 25 år sedan. Jag fastnar inte riktigt för någon av karaktärerna, de har ingen dragningskraft. Kanske det är en av orsakerna varför det gick lite trögt för mig att läsa boken. Annars finns det många ingredienser för en riktigt bra bok. Allmänhetens skamlösa jakt och pressens hårda dom mot Amber är riktigt obehagligt. Liksom också hur Bel och Jade blir övergivna och utan kärlek och stöd efter det de gjorde.

En mörk, obehaglig historia med några irritationsmoment. Riktigt läsvärd!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Då det blir för spännande...

... i hockeymatchen kan man koppla av med en mordhistoria i stället...

Böcker som väcker reslust

Annikas bokbloggsjerkafråga den här veckan lyder:

Kan du dela med dig av några boktitlar/författare som får en att vilja resa?

Jag drömmer mig ofta bort till miljöerna som beskrivs i böckerna som jag läser. Jag har kommit fram till att de som lockar mig mest är Brittiska landskap. Elly Griffiths beskrivningar av miljön som Ruth bor och rör sig i är oerhört fängslande. Likaså Ann Cleeves Shetlandskvartett (i vilken det numera finns en femte bok). Shetlansdböckerna är fyllda av miljöbeskrivningar, den ena underbarare än den andra. Havet är ofta nära i böckerna som pockar på mitt intresse. Det finns säkert en hel massa andra böcker också som jag inte kommer på just nu. Ska ta och hoppa omkring till andra jerkare för att påminna mig om dem.

Känslornas berg och dalbana

Den senaste veckan har varit fylld av känslor. Det har gått upp och så har det störtat ner igen. Mina tankar har varit hos vännerna som förlorade sin 8-åriga dotter. Jag åkte en sväng till dem för att finnas till och hjälpa med praktiska göromål inför begravningen. Ingen människa som inte gått igenom samma sak kan förstå vad det innebär att förlora ett barn. Då familjen bor i Schweiz är det inte heller så lätt för oss här i Finland att kunna hjälpa.

I lördags var det dags för våran körs stora schlagerkonsert, Eurovision Song Concert with Cawiar. Idrottshallen i vår lilla stad var nästan fullsatt, ca 830 biljetter sålda! Det är mycket för en liten finlandssvens medborgarinstitutskör. Hela kören har jobbat hårt för att få allt att klaffa. Ordet som beskriver känslorna före, under och efter konserten är eufori. Allt fungerade bra, sångerna gick bra och publiken var med från första tonen. Själv gjorde jag premiär genom att sjunga solo i en sång. Jag övervann mig själv och vågade stå inför en enorm publik och sjunga helt ensam! Solot var inte långt, bara en vers i en sång, men det var ett stort steg för mig. Jag kunde skriva hur mycket som helst om konserten, men ska inte tråka ut er. Vill bara konstatera att den var en succé. Lokala tidningens kommentar hittar ni här. Jag hade klätt ut mig i peruk för att få lite schlagerlockar...

Eftersom veckan varit fylld av både glädje och sorg så har läsandet blivit lite på sidan om. Men nu känner jag att det är dags att ta tag i böckerna med nya krafter igen. Och därmed också hoppeligen få ihop fler blogginlägg. Till sist ännu en fin dikt som jag hittade på internet någonstans och som jag skrev på kortet till familjen:

Var inte ledsen lilla mamma

jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det

och då orkade mitt hjärta inte slå.

Älskade pappa
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.

Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och jag älskar er så.

  Författare okänd