Torka aldrig tårar utan handskar, döden av Jonas Gardell

Här har jag gått i tron att jag igen är den sista som läser tredje och avslutande delen av Jonas Gardells TATUH-trilogi för att upptäcka att det egentligen först är i morgon son första recensionsdag är. Till saken hör att jag har köpt boken, så jag tycker jag borde få skriva om den när jag vill. Lite konstigt system att man kan köpa boken innan den får recenseras. Rebellen i mig vaknar och jag skriver därför redan idag.

I den sista delen träffar vi igen dem som vi bekantat oss med i del 1 och2. Paul och Bengt, Seppo och Lars-Åke samt Rasmus och Benjamin. Det har nu gått en tid och många har redan dött av Sjukdomen. Vännerna går oftare på begravning än vad deras föräldrar gick på bröllop, skriver författaren i ett skede. Samtidigt förbererder de sig för sin egen död. Tillbakablickar ger läsaren en djupare insikt i vad de gått igenom tillsammans. Där är egentligen handlingen i ett nötskal.

Boken handlar om lidande och förnedring, ångest och sorg men också om den kärlek och gemenskap mellan vännerna. Historien är sann. Historien är grym. Samtidigt är det vackert. Kampen som de utkämpade för att nå det de har idag kan inte annat än beröra. Kärleken som lyser och övervinner allt annat än döden. Ännu från "andra sidan" kan de beröra och påverka. Under läsningen blir man ledsen, arg och frustrerad, men samtidigt slås man av hur positiva de är och berörs av deras öden. Av de tre böckerna tyckte jag ettan var fenomenal. Tvåan var en mellanbok för att i trean igen blomma ut. Som helhet är trilogin ett mästerverk. Jag är glad över att Jonas Gardell har fått mycket uppmärksamhet och tack för att han skrivit böckerna. Jag hoppas att modersmålslärare på gymnasienivå vågar ta upp böckerna i sin undervsinsing och föra samtal med eleverna om innehållet. Vi behöver alla ta en funderare på hur man bemöter människor, alla är lika värda.

Släcka, larma, rädda i Rosengädda av Emma Hamberg

Det var en liten chock jag fick då jag läste Rosengädda nästa av Emma Hamberg för ganska exakt ett år sedan. Alla excentriska karaktärer förvirrade mig, men samtidigt fascinerades jag av dem. Karaktärerna fastnade hos mig och jag har verkligen väntat på den här boken.

I Larma, släcka, rädda i Rosengädda är det Tessan som är i händelsernas mitt. Hon fick ju som bekant ta över stationshuset i Rosengädda av Jane. Nu håller hon på att renovera det och planerar sin restaurang som hon ska driva där. Hon har sällskap av geten Bella. Samtidigt som hon spacklar och målar provar hon ut recept, det ena godare än det andra. Efter ett möte med byarådet blir det bestämt att brandinspektören Jonny ska hjälpa Tessan att renovera. Jonny är en före detta brandman som inte klarade av fystestet och ny blivit degraderad till inspektör. Han brukar fördriva kvällarna ensam hemma i tv-soffan och titta på delfinfilmer och gråta. Tessan och Jonny utvecklar en vänskap där de båda får vara sig själv utan att behöva skämmas.

Jag vill inte avslöja mer än det av handlingen. Det är lätt att avslöja för mycket. Boken måste upplevas. Känslan är härlig, trivsam. En feelgoodroman av första klass. Jag vill ta mitt pick och pack och flytta till Rosengädda. Där får man vara sig själv, bara man en gång vågar avslöja sanningen. Trots viss dramatik vilar själen då man läser boken. I första boken minns jag att jag till en början hade svårt med karaktärerna, men nu bara älskar jag dem. Jag har väl lärt känna dem nu och trivs tillsammans med dem. Skulle inte vilja vänta ett år till tills nästa del kommer ut. Jag har i alla fall för mig att serien skulle bli en trilogi. En sak är säker; Vi ses igen Rosengädda!

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Vinterkriget av Philip Their

Philip teir är för oss finlandssvenskar känd som journalist och kulturchef för Hufvudstadsbladet, den största svenska dagstidningen i Finland. Vinterkriget är hans debutroman. Titeln på boken gör att man direkt associerar till krigstid, men boken utspelar sig i nutid och beskrivs som en äktenskapsroman.

Max Paul är professor i Sociologi vid Helsingfors universitet. Han är gift med Katriina och har två vuxna barn samt två barnbarn. Katariina jobbar med personal- och rekryteringsfrågor på Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Det har egentligen inte så stor betydelse för boken och handlingen, men i riktiga livet är det min arbetsgivare, så det var lite kul. Romanen utspelar sig under årets kalla månader, vilket bokens titel antyder på. Äktenskapet står i fokus, både Max och Katriinas äktenskap och i boken som Max skriver på. Max och Katriinas äktenskap har under en längre tid gått på med en slentrian och Max känner sig allt mer förbigången och åsidosatt. Miljöer boken utspelar sig i är Helsingfors, London och till en del i Kristinestad och Manila.

Teir skriver riktigt bra. Humorn lyser ofta igenom och ibland blir det sarkatiskt. Samtidigt är tempot lågmält, livet lunkar på, det som sker, sker. Redan efter första meningen vet man varthän det bär;

"Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern - och det skulle göra många misstag före skilsmässan - var att frysa ner barnbarnens hamster."

Det är kul att som omväxling läsa om miljöer som man känner igen. Max rör sig i Helsingfors, runt Tölöviken, och de platserna har man själv rört sig på. Språket är lätt och bekant. Man känner igen det finlandssvenska i språket och det känns hemvant. Skulle vara intressant att höra om en svensk reagerar på det.

Som sammanfattning kan sägas att jag njöt av att läsa boken. Jag gillade karaktärerna, de var väl genomtänkta och känns älskade av författaren. Det som är extra kul är att boken kommer att översättas till engelska. Det är ingen självklarhet för en finlandssvensk författare, så jag skickar mina varmaste gratulationer till Philip Teir och tackar för den fina läsupplevelsen. Köp boken och läs om det finlandssvenska livet!

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsexemplaret!