Betraktaren av Belinda Bauer

Belinda Bauer skriver deckare som är annorlunda. De är alltså inte stöpta i samma form som de flesta med alkoholiserad polis/detektiv med relationsproblem. I Betraktaren är det 18-årige Patrick Fort som är i huvudrollen. Patrick, som har Aspbergers syndrom, studerar anatomi. I dissektionssalen försöker han finna svar på de frågor som han varit besatt av ända sedan hans far dött i en bilolycka. Frågan om vad som hänt, vad som händer då man dör. Kroppen som Patrick undersöker tycks avslöja för Patrick sådant som inte stämmer med förhandsuppgifterna av kroppen. Samtidigt upptäcker Patrick att det är en hel del som inte stämmer i hans egen familjs förflutna.

Betraktaren är Belinda Bauers fjärde roman. Den är inte en uppföljare till Shipcot-trilogin utan är en helt ny historia med nya karaktärer. Det är inte rasande tempo, men det går framåt. Det som Belinda Bauer är bäst på är att beskriva sina karaktärer. Jag känner med Patrick och förstår hans ångest då syndromet gör att han blir förvirrad av folks beteende. Jag blir glad då han trots sin egenhet får vänner som bryr sig om honom och godkänner honom som han är. Parallellt med Patricks historia berättas en historia om patienterna på koma-avdelningen. Jag hade önskat mer av den historien, för den var också riktigt ryslig. Gillar inte när trådar blir hängande lösa. Men trots det är Betraktaren en briljant historia som väcker känslor.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Ni älskar dem inte av Belinda Bauer

Dagen efter att jag fått Belinda Bauers bok som recensionsexemplar i digitalt format gick min Kindle sönder. Tala om otur... Eftersom jag så väntat på den här boken, kunde jag inte vänta tills jag skaffat mig en ny läsplatta. Så jag satte igång och läsa på datorn. Jag läste med Calibre, programmet man använder då man vill konvertera e-böcker till Kindle-format och föra över dem till läsplattan. Jag måste säga att det fungerade riktigt bra att läsa på datorn, men nog saknar jag Kindlen.

Bok tre av Belinda Bauer är helt klart bäst hittills, enligt min mening. Vi återser bekanta personer från tidigare böcker, och lär också känna några nya. Så om du inte har läst de första två, Mörk jord och Skuggsida ska du nog göra det före du läser den här.

Barn försvinner från bilar. Kidnapparen lämnar efter sig en lapp där det står "Ni älskar dem inte". Polisen har inga spår och hängs ut i media. Det är egentligen allt jag vill berätta om handlingen. Bauers böcker har inte ett rasande tempo. Vikt sätts på personskildringarna och beskrivningarna av omgivningen. Den lilla byn Shipcott och Exmooreheden, det är bara så brittiskt att man inte kan annat än gilla det. Människorna är vanliga människor, med goda och mindre goda sidor. De känns trovärdiga och levande.

De flesta har gillat Mörk jord bäst, men jag går nog lite mot strömmen. Jag tycker att Ni älskar dem inte är helt bäst av Bauers böcker. Undrar om det blir ännu fler?

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!