I boken tappar Poppy bort sin värdefulla förlovningsring. Då hon panikartat försöker leta rätt på den blir hon också av med sin telefon. Hon råkar hitta en telefon i en skräpkorg och delar ut den telefonnummern till alla tänkbara som kan tänkas hitta ringen. Det visar sig att telefonen tillhör buisnessmannen Sam Roxton. Det är hans personliga assistent som dumpat telefonen och gett sig iväg. Poppy är desperat och lyckas övertala Sam att få behålla telefonen en tid genom att i utbyte vidarebefordra alla mejl och meddelanden som kommer till telefonen.
Historien är ganska typisk. Helt underhållande, och lika förutsägande. Det som däremot retar gallfeber på åtminstone mig är alla dessa fotnoter. Redan på sidan 30 är jag utled på fotnoterna, det kan t.om. vara fem fotnoter på en sida. Till slut orkar jag inte läsa dem mera. Det blir bättre efter halva boken, då kan det gå flera sidor utan en enda fotnot. Sammanlagt finns det i boken 112 fotnoter på 381 sidor, så riktigt på alla sidor är det inte.
Boken är som sagt helt underhållande, men inte alls i klass med Twenties Girl.
