Annika tänker tillbaka på det ljuva 80-talet och undrar den här veckan vilket är det första/starkaste minnet av böckernas underbara värld jag har.De minnen jag gång efter annan återkommer till är mina turer till det lilla filialbiblioteket som fanns nära där jag bodde. Jag bar hem högvis med böcker och slukade dem. Jag minns ännu mitt lånenummer som man skulle skriva på kortet i boken. De korten var ganska praktiska för man kunde ju från kotet kolla om man läst (lånat) boken tidigare. Jag har aldrig varit bra på att hålla reda på vilka böcker jag läst och då på 80-talet fanns det inga bokbloggar eller digitala läsdagböcker som man när som helst kan kolla upp. Då var det lilla kortet bra att ha! Jag gjorde också min arbetspraktik "prao" på bibban då jag gick i nian, och då var jag ännu fast besluten om att bli bibliotekarie. Sen blev det inte så.
Tillbaka till biblioteket. Jag läste i ganska tidig ålder alla böcker som fanns i barn och ungdomshyllan och fick börja leta efter läsbart i vuxenhyllan. Det blev en blandning av tunga klassiker och romantik som fick mig att rodna. Nu bor jag inte i samma stadsdel mera och besöker sällan det biblioteket. Det är ändå det biblioteket som står mitt hjärta närmast och jag kan ännu känna doften i trappuppgången.
Visst betyder skolbiblioteket mycket.
SvaraRaderaJag har också alltid älskat bibliotek och antikvariat, mera än bokhandlar faktiskt (fast det inte är något fel på dem heller) och jag blev faktiskt bibliotekarie :-)
SvaraRaderaVi flyttade gamla samlingar här i våras och jag hittade en bok med kortet i kortfickan. Spännande, speciellt som jag kände igen ett av namnen på kortet som Finlands förra arkiater :-)