En man och hans hustru hittas inspärrade i sitt eget hem på en stillsam
bostadsgata i södra London. De är gravt uttorkade, och de har blivit
fastbundna och brutalt misshandlade. Mannen är nära döden.
Men det
ska bli ännu värre: Deras åttaårige son saknas. När kriminalinspektör
Jack Caffery kallas in för att utreda visar det sig vara omöjligt för
honom att förhålla sig kyligt och objektivt till brottet; likheterna med
händelser ur hans eget förflutna är alltför stora. Och när han gräver
djupare i fallet samtidigt som han försöker hålla ihop sin tillvaro
trots de alltmer omskakande avslöjandena om hans eget liv så börjar den
verkliga mardrömmen.
Så beskrivs boken på baksidan och på bokhandlarnas hemsidor. Jag kunde inte ha beskrivit boken bättre själv, så den här gången fick det bli rakt av. Och visst är Behandlingen ruskig. Det är alltid ruskigt när barn som far illa är inblandade. Mo Hayders sätt att smygande beskriva händelserna utan att avslöja för mycket triggar upp spänningen och förväntningarna. Jag blir inte heller besviken, det är riktigt bra. Att händelserna utspelar sig i närheten av Brixton i London är extra kul, för det var ett område jag rörde mig en hel del i när jag bodde i London för xx antal år sedan. Jag känner igen en del av gatunamnen och det ger läsningen en extra krydda. Jag anar mig till gärningsmannen i ett ganska tidigt skede, men glömmer för en stund bort det och blir lite överraskad i slutet. En tråd blev på hälft, få se om den tas upp i nästa bok.
Mo Hayder är en författare som jag kommer att fortsätta läsa. Känner ändå att jag behöver en lite lättsammare bok efter den här.
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Jag har tre böcker av Mo Hayder stående olästa i hyllan, får nog ta tag i dem snart :)
SvaraRadera