Taivaslaulu av Pauliina Rauhala

Bokbabbel har sedan november 2014 lyriskt pratat om Taivaslaulu. Många andra har också instämt i hyllningssången. Jag ställer mig längst fram i den kören.

Taivaslaulu är en kärlekshistoria. Aleksi och Vilja träffas och förälskar sig i varandra under sin studietid. De drar ut på tiden innan de gifter sig men så fort de tar varandras händer ser de femliters grötkastrullen flimra framför ögonen. Aleksi och Vilja är gammellestadianer och så fort som prästen sagt amen börjar barnen komma. Historien berör svåra ämnen i religiösa kretsar, att nästan brista, att överleva i samfundet och hitta sin egen väg till att finna ro och lycka.

Boken berättas ur både Viljas och Aleksis perspektiv. Viljas tankar om livet som försvann och rollen som kvinna och mor. Aleksis strävan att vara en god make och far. Aleksis mjukhet och värme och hans kamp mellan känslor och inmatade konventioner. Det som ändå berör mig mest av allt är barnen som leker det de hör och uppfattar. Den nakna sanningen kommer fram i barnens oskyldiga docklekar och jag rörs till tårar av träffsäkerheten i lekarna.

Språket är det som gör den här boken unik. Det är också språket som gör den här boken så gott som omöjlig att översätta till svenska. Jag har alltid uppfattat finska språket som hårt och kantigt, men i Taivaslaulu är det poetiskt, lyriskt. Jag suger på varje ord, varje mening. Jag läser med vilje långsamt, långsamt, vill inte att boken ska ta slut för tidigt. Ibland får jag anstränga mig för att se symboliken, speciellt i epilogen, men det är fint, genialt. Pauliina Rauhalas debut är slående. Jag fylls av lycka, glädje, sorg, vrede, hopplöshet och tillit under läsningens gång. Kan inte komma på en enda annan bok som väckt så många känslor på en gång.

Kan du finska så ska du läsa den här boken.