Vägen hem

I söndags var jag på teater. Det var den nyskrivna pjäsen Vägen hem som jag var och titta på. Först lite bakgrund.

Enligt legenden var Tove Janssons föräldrar ute och åkte båt någongång på 1920-talet. De åkte förbi Eidisviken i Pellinge i Borgå skärgård. De blev så förtjusta i stället att de tog i land och frågade dem som bodde där om de fick hyra huset på sommaren. Det fick de och där tillbringade Tove sina barndoms somrar.

Teaterpjäsen spelas upp just där i Eidisviken, på samma gård som Tove sprungit omkring på. Stället är alldeles underbart, det är lätt att tänka sig att Janssons förälskade sig i stället. Utsikten från strandklipporna är magisk. Det är den utsikten som agerar kuliss till skådespelet.

Regissören Kim Gustafsson har också skrivit pjäsen. Han är barnbarnsbarn till hyresvärdarna och har vuxit upp med Tove som en spännande sommargäst och har många minnen från sin barndom och ungdom. Pjäsen baserar sig ändå inte på minnena utan på ett antal vykort som Tove och Tuulikki skickade från sina resor från olika håll i världen. Under tiden som Tove och Tuulikki reste gick livet vidare på Pellinge och det är vinklingen på pjäsen. Pjäsen består av scener ur vardagen, med inslag i form av vykorten som Pellingeborna fick från flickorna som Tove och Tuulikki kallades i folkmun.

Andra akten lyfte pjäsen till skyarna. Jag blev rörd och berörd. Slutscenen då Tove äntligen kom var så vacker samtidigt som skådespelarnas version av Höstvisan lite grann bröt mot det vackra. Effekten blev magisk.

Alla skådespelare, all rekvisita, kläder och idéer härstammar från Pellinge. Pellinge ungdomsförbund har också tidigare satt upp pjäser, men den här pjäsen måste nog vara en av de absolut bästa. Riktigt, riktigt bra. Skådespelarna är vanliga människor. Biljetterna till föreställningarna sålde fort slut och jag är glad att jag lyckades komma över biljetter till pjäsen.

Höstvisan
  avTove Jansson

Vägen hem var mycket lång
och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula,
för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort,
går och tänker på allt detdär som man borde.
Det finns så mycket saker som
jag skulle sagt och gjort.
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Jag letar efter nånting
som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi,
den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång
förr'n skymmningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann,
kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma


Nu blåser storm därute
och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre
än vad jag gjorde förr,
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar
kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig
och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.