Inferno av Dan Brown

En av de mest omskrivna böckerna, omskrivna redan innan den kommit ut, är nog Inferno av Dan Brown. Även jag såg mycket fram emot den och slängde mig över den så fort den damp ner hos mig.

Robert Landgdon vaknar upp i en sjukhussal i Florens med en skottskada i huvudet och utan minne. Läkaren Sienna Brooks övervakar honom. Knappt hinner han vakna upp och undra hur han hamnat där innan han utsätts för ett attentat och tvingas fly för sitt liv. Sienna hjälper honom och visar honom ett litet föremål som han burit i sin kavaj. Robert ger sig ut i en vild jakt genom Florens gator och gränder, palats och lönngångar. An efter växer en bild av en fruktansvärd katastrof fram, en katastrof inspirerad av Dantes verk Den gudomliga komedin, framkallad av ett geni till vetenskapsman.

Från första sidan känner man igen sig. Det är samma Dan Brown-stil över den här boken också. Jag störs inte av att det inte alltid är helt trovärdingt att Robert ska komma undan med en hårsmån varje gång. Jag retar mig inte på platta karaktärer som många andra tycks ha gjort. Det är fartfyllt och spännande. Det är underhållning. Kapitlen är korta och läsaren lockas till att läsa bara ett kapitel till. Och ett till. Och ett till.

Inferno är inte Dan Browns bästa bok. Men det är underhållande och spännande och som vanligt får man lära sig en hel del om historia och historiska byggnader. Man ser byggnaderna och palatsen framför sig. Att hela historien inte känns helt trovärdig struntar jag i.

Tack till Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!