Niceville av Kathryn Stockett

Då jag precis läst slut boken Niceville av Kathryn Stockett fylls jag av en känsla av lycka. Samtidigt är jag ledsen över att jag läst klart och nu måste lämna människorna i Jackson. Boken som berättar tre kvinnors historia om rasmotsättningar, sorgen över att bli behandlade som djur, fängslar mig från första början. Boken består av vidriga skildringar om människors elakhet men också av kärlek och lycka, drömmar.

Men för att ta det från början. Eugena "Skeeter" Phelan återvänder till sitt barndomshem till sina föräldrar efter avslutade collegestudier. Hon återvänder för att upptäcka att det mångåriga hembiträdet som så gott som uppfostrat Skeeter inte jobbar kvar längre. Skeeter får inga svar på sina frågor om vad som hänt med hembiträdet. Via sitt nya jobb på lokaltidningen tar Skeeter kontakt med Aibeleen, en mörkhyad kvinna som jobbar som hembiträde i en av Skeeters vänners hus. Så småningom väcks en längtan i Skeeter att förändra på saker och ting, på de mörkhyades förhållanden. Hon bestämmer sig för att skriva en bok om hur mörkhyade behandlas i de vitas hem. Tillsammans med Aibeleen och Minny, en burdus och rättfram kvinna, påbörjar de ett stort projekt med att berätta ett dussintal hembiträdens historia. Uppdraget är svårt och måste hållas absolut hemligt.

Kathryn Stockett växte själv upp i Jackson Mississippi under tiden då mörkhyade hembiträden var vanliga. Hennes egna erfarenheter hjälper till att göra historien trovärdig. Hon får mig att älska karaktärerna, Skeeter, Aibeleen och Minny och att önska dem välgång och lycka. Tänk att man kan bli så fäst vid fiktiva karaktärer.

Om jag inte är den sista personen i historien som läser boken, läs den. Det är den värd.