Sankta Psyko

Som så många andra recensioner inleder jag också denna med att berätta att jag inte har läst något av Johan Theorin förut. Sankta Psyko torde vara hans fjärde roman, de tre tidigare har hört ihop och beskrivs som Ölandskvartetten (fjärde boken i serien ännu inte utkommen?). Jag blev intresserad av boken när jag förstod att den skulle handla om sjukhus för psykiskt störda fångar, underjordiska gångar och barn i förskola. Vad det sedan berättar om mig kan man diskutera en annan gång...

Sjukhuset Sankta Patricia, i folkmun kallat Sankta Psyko ligger invid muren till förskolan Gläntan. Till Gläntan kommer Jan Hauger för att jobba som förskollärare. Staden är ny för Hauger, han känner ingen från förut. Han bär på ett förflutet som sist och slutligen drivit honom till staden på västkusten och förskolan Gläntan. Man får varvat med nutid lära känna Jan som tonåring. Händelserna då anknyter till nutiden. Allt som händer har en förklaring. Barnen på förskolan besöker en förälder på sjukhuset regelbundet och eskorteras dit av vårdpersonalen. Källargången mellan förskolan och sjukhuset och hissen upp till besöksrummet beskrivs som kusliga, på ett riktigt nervkittlande sätt. Trots det faller det lite platt då det aldrig egentligen händer något speciellt under färderna. Slutet av boken är nog ändå något av ett antiklimax. Tyvärr. Jag hade höga förväntningar under läsandets gång. Trots det slutar boken med en slags cliffhanger, kanske det kommer en fortsättning som ger ljus åt händelserna. I så fall läser jag nog den också.

Jag brukar inte ge betyg åt böckerna här på bloggen, men den här får godkänt, helt bra, underhållande bok, men ingen höjdare.