Den ultimata lässtunden

En varm, solig sommardag. Utan ett enda måste. Barnen leker för sig själva. Att då gå ut i trädgården med boken och tekoppen, sätta sig i solen och läsa någon timme. Ingen som stör, ingen som vill mig något. Så ser min ultimata lässtund ut.

Kolla in hur andra bokbloggares ultimata lässtund ser ut här.

Vattnets form av Andrea Camilleri

Den framgångsrike politikern Silvio Luparello hittas död i sin bil, med byxorna nere vid knäna. Bilen är parkerad i helt fel område av stan. Det visar sig att han har dött en naturlig död men kommissarie Salvo Montalbano tycker ändå att allting inte stämmer. Han gör egna efterforskningar och frågorna hopar sig ju fler han intervjuar. Det verkar som om någon vill vilseleda honom.

Vattnets form är den första delen i serien kriminalromaner om kommissarie Montalbano. Böckerna har fått enorma framgångar internationellt. De har sålts i över sexton miljoner exemplar världen över. Originalet utkom redan år 1994. Jag har svårt att uttrycka mig om den här boken. Efter att ha läst Livrädd (där jag tidvis var nästan livrädd) är den här boken som att ligga på en strand och njuta av friheten. Det är inget nämvärt våld. Visst sker det mord, men berättelsen fokuserar inte på dem. I stället är det som att se på tv. Vyerna målas upp så att man hela tiden kan föreställa sig hur det ser ut. Har man någongång sett en italiensk deckare på tv, så är det så som boken är. Hela tiden medan jag läser har jag en känsla att jag är med i ett avsnitt på tv. Först störde det mig lite, men egentligen är det ju ett rätt gott betyg, att författaren lyckas måla upp händelserna så trovärdigt att man kan se dem framför sig. Lite väl mycket karaktärer var det i boken, jag hade problem med att hålla reda på alla. Men överlag ändå en riktigt okej läsupplevelse. Lite annorlunda mot vad jag vanligtvis brukar läsa, och det är ju aldrig fel.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Liebster Blog Award!

I dessa tider av näthat cirkulerar det motsatta på bokbloggarna, nämligen Liebster Blog Award. Vad glad jag blev när den nådde också lilla mig. Jag konstaterar precis som Monika skriver i sitt inlägg att jag gläder mig något oerhört över att ni läsare återkommer till min blogg och läser det jag skrivit. Kärlek till er alla! Tack till Monika för utnämningen!

1. Vad ville du bli när du var liten?
Bibliotekarie var Drömyrket. Än idag undrar jag vad som gick fel...


2. Vad är du idag?
Sjukskötare. Boknerd. Fru. Mamma. Körsångare.


3. Vart vill du helst resa?
Drömmer ofta om att resa. Tyvärr stannar det ofta vid drömmar. Just nu är största drömmen att resa till Abu Dhabi där guddottern bor tillsammans med sin familj. Den drömmen ska bli sann.


4. Var ser du dig själv om fem år?
Oj. Knappast har det hänt så hemskt stora förändringar. Hoppas jag i alla fall. Barnen är tonåringar, det är lite skrämmande... Kanske, kanske jobbar jag på något annat ställe. Om inte så tar jag emot 20-års förtjänsttecknet det året.


5. Rött eller vitt?
Färg? Vin? Godis? Ingen skillnad. Båda går bra.


6. Sommar eller vinter?
Sommar. Inget snack om saken. Ju varmare desto bättre.


7. Skog eller hav?
Bor vid kusten så hav. Absolut.


8. Vad gör dig ledsen?
Svåra obotliga sjukdomar.


9. Vad är det bästa du vet?
Familjen. Vänner. Böcker.

Till sist borde jag dela ut awarden till fem bloggare. Jag har noll koll på vem som redan har fått den så jag väljer att ge den åt dig som ännu inte har fått den. Varsågod! Lämna gärna en kommentar med länk till ditt inlägg så att jag och andra hittar dit.

Livrädd av S.J Bolton

Det här inlägget skrivs bara någon timme efter att jag läst klart boken, den 25.3. Det publiceras på recensionsdagen, 3.4. Livrädd är S.J Boltons andra bok om kriminalpolisen Lacey Flint. Jag kan inte annat än konstatera att S.J Bolton senast med den här boken ställer sig på samma hylla som Gillian Flynn står på. Det är bara så bra. Jag är fast från första sidan.

En väg av självmord sköljer över universitetsstaden Cambridge. Unga kvinnliga studenter begår självmord, det ena värre än det andra. Polisen misstänker att det inte bara är ett sammanträffande men kan inte bevisa det. Lacey som precis har återhämtat sig från förra utredningen hon deltog i blir lockad att gå in under täckmantel för att locka fram eventuella gärningsmän. Hon ska agera psykologistuderande och försöka luska reda på om det på universitetet finns en ond subkultur som kan vara orsaken till självmorden. Fortare än kvickt börjar obehagliga händelser inträffa, händelser som verkar oförklarliga.

Som sagt var jag fast från första sidan. Det är spännande, ibland riktigt rysligt spännande. Titeln på boken är riktigt passande. Dead Scared heter den på engelska. Mer beskrivande titel får man leta efter, stundvis är jag livrädd. Jag har lite problem med att hålla reda på i vilken tid vilket kapitel utspelar sig, då endel kapitel är utmärkta med tidsangivelse medan andra inte är det. Men då man får igång läsflytet stör det inte längre. Jag kan inte gissa mig till lösningen innen den står där framför min näsa. Det är många vändningar, den ena mer överraskande än den andra. Jag gillar att man som läsare inte får alla detaljer klargjorda för sig, det ökade spänningen. Mer Bolton åt folket!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Mera tävlingar

Feelgoodbibliotekarien brukar lotta ut bra böcker, så även den här gången vill jag vara med då hon lottar ut En nypa salt av Maria Goodin. Har aldrig hört om boken, men då jag läste här blev jag intresserad. Det här är just det bästa med bokbloggar, man får en massa tips och uppmuntras att läsa annat än det självklara för en själv. Håller tummarna!

Tävling hos Sagan om sagorna

Anna på Sagan om sagorna har haft en händelserik påsk. Det firar hon med en utlottning av inget mindre än sex böcker! Flera av böckerna har jag varit intresserad av så visst vill jag vara med i den utlottningen. 10.4 är sista dagen att vara med. Det är samtidigt dagen då min pappa skulle ha fyllt 64 år om han hade levt. I sommar blir det 29 år sedan han dog. Fast nu var det utlottningen som det här inlägget skulle handla om. Jag håller tummarna att Fru Fortuna drar mitt namn i utlottningen.

Högläsning för barn

Den första notisen jag såg då jag gick in på facebook i morse var nyheten om att antalet föräldrar som läser högt för sina barn har minskat drastiskt. SvD Kultur skriver idag på sin webbsida att ännu på 1980-talet läste 80% av föräldrarna högt för sina barn. För 10 år sedan var siffran fortfarande 74%. Men förra året störtdök den siffran till 35%. Det är ju verkligen katastrofalt tycker jag. Samtidigt väckte det mig att reflektera över mitt eget högläsande.

När barnen var små läste vi dagligen högt. En tid fick jag inte storebror att sova dagssömn om vi inte läste först. Vi plöjde Emil och Pippi och diverse andra riktigt tjocka böcker. Båda barnen lärde sig läsa innan de fyllt 6 år. Efter det minskade högläsningen verkligen drastiskt. Det gick några år utan att vi läste något alls högt. Nu då dottern går i andra klass har de en kampanj, en kvart om dagen. Den går ut på att man ska läsa högt tillsamman minst 15 minuter om dagen. Hon har ett häfte där vi fyller i vad vi har läst och läraren kollar upp det nu och då. I och med det har vi nu återupptagit högläsningen. Vi lyckas inte få in 15 minuters högläsning riktigt varje dag. Vi försöker, men alltid lyckas det inte. För tillfället håller vi på med första Harry Potter boken, så nu är vi riktigt ivriga att få läsa vidare.

Högläsningsstunden är mysig, det kan ingen förneka. Själv märker jag att jag ibland blir lite irriterad på avbrytningar, då barnen frågar vad något ord betyder. Det skulle man ju inte få bli då det ju är fråga om ord som barnen inte förstår. Högläsning ökar barnens läsförståelse. Läsförståelse är en viktig, ovärderlig komponent i läsandet. Många barn läser på utan att förstå delar av texten de läser, vad den betyder.

Vad beror det då på att föräldrar inte längre läser högt för sina barn? Samhällets stressiga tempo? Till en del tror jag också att det är fråga om föräldrarnas bekvämlighet. Läser man annars inte heller böcker, varför skulle man då läsa för sina barn? På 80-talet hörde det till barnuppfostran att läsa böcker för barnen. Inte är det någon på barnavårdscentralerna som idag frågar föräldrarna om de läser för sina barn. Eller har jag fel?

Den här utvecklingen är riktigt oroväckande. Låt oss bokbloggare föregå med gott exempel. Läs högt för era barn! Säkert gör ni det också. Kanske det bara är jag som har slarvat med den saken...